Bästa låten? Bästa filmen? Svaren varierar såklart, eftersom människor är olika. Men om vi lämna de konkreta kulturyttringarna och tar oss in i kulturpolitiken, så försvinner snart respekten för människors olika önskemål, kreativitet och konstnärliga uttryck.
I den nyutkomna boken ”Att dansa efter maktens pipa” skriver författaren, poeten och trubaduren Lars Anders Johansson tydligt och insiktsfullt om kulturpolitikens utveckling och framförallt i vilken utsträckning politiken befrämjar eller begränsar kulturen. Både och är nog svaret.
Sannolikt är det en blandning av finansieringskällor som skapar bäst förutsättning för mångfald och kreativitet. Carl Milles lät köparen betala två statyer, en som placerades ut och en som hamnade i Milles privata ateljé. Andy Warhol skaffade sig vita affärsskjortor för att markera att han inte bara var konstnär utan också kommersiellt gångbar.
Och då har vi inte nämnt Liberace som inte bara var en skicklig pianist utan blev mer känd just för sitt överflöd av juveler.
Det är en grundläggande mänsklig drivkraft att få ägna sig åt kultur, utan censur eller begränsningar. Men det finns ingen rättighet att bli försörjd på sin hobby, om det inte finns efterfrågan. Av det skälet borde kulturpolitikens ekonomiska omfattning begränsas. Samtidigt kan inte konstens värde enbart motiveras utifrån kommersiell framgång.
Boken tar förtjänstfullt upp de historiska kopplingarna mellan politisk makt och kultur, både för att bygga nationellt självmedvetande eller som i de totalitära diktaturernas strävan att likrikta hela befolkningen i kraven på att skapa ”en ny människa”. Men det är också en genomgång av olika strategier för att främja kultur.
På det hela en enkel och läsvärd introduktion till både hur kulturbegreppet använts på olika sätt, men framför allt är det en klar och systematisk genomgång av hur den svenska politiken på olika sätt ökat sitt grepp om kulturen och på vilket sätt det leder till likriktning, anpassning och inskränkthet i stället för tvärtom.
Ofta handlar debatten om kultur om antingen 1) vilka grupper som har rätt till vilka konstnärliga uttryck eller 2) hur kulturproducenterna på bästa sätt ska gynnas. I båda fallen är det enfaldigt och torftigt.
Johansson skriver ändå med en nyfiken välvilja om just dessa frågor. Kritik mot sådana dumheter är självklar, men det finns ändå en vilja att analysera och kanske förstå motståndarnas situation. Däremot är det inte lika nådigt när arkitekturen behandlas. Den människofientliga modernistiska skolan har under över ett halvt sekel stelnat och blivit en parodi på sig själv, med fyrkantiga lådor utan själ.
Här berörs ett aktuellt ämne – är det så att eliten i själva verket föraktar de människor som möjliggjort deras egen höga position? Kanske. Å ena sidan är livslång skolning och en grundmurad bildning ett ideal för varje människa, å andra sidan är det som Nobelpristagaren Bob Dylan uttryckt det: ”You gotta serve somebody” (Du måste alltid tjäna någon).
Och är det inte marknadens många konsumenter som frivilligt vill lägga sina pengar på att få ta del av dina alster, så är det mecenaten eller de politiska nämnderna och ministrarna som ska smörjas.