Det påstås i kultklassikern "Liftarens guide till galaxen", av Douglas Adams. 42 står för asterisken * som används för sökning i databaser och kan innebära vilken kombination som helst. Poängen skulle vara att meningen med livet är vad du gör det till, vilken typ av meningsfullt innehåll du skapar.
Om forna tiders kungar och präster å ena sidan uppfostrade folket och å andra sidan hotade dem som ville göra annorlunda, så tycks dagens politiker och byråkrater inte tycka det är särskilt problematiskt att fylla den rollen i dagens samhälle. Andra påstås veta bäst hur du ska leva.
Är du en vanlig skötsam medborgare räcker det inte för den nya överhet som tagit sig rätten att ha synpunkter på stort och smått. Löftet är att skapa ett gott samhälle. Det finns ett stort problem i den samhällssynen:
Politiken kan inte ordna det goda livet. Vad som är gott och eftersträvansvärt kan aldrig bestämmas med majoritetsomröstningar, det är upp till var och en att sträva efter sin egen lycka. Att göra viktiga eller roliga saker tillsammans med andra ger visserligen ofta starkare lyckokänslor och mer välbevarade minnen, just för att människan är ett väldigt socialt djur.
Att frivillig gemenskap är betydelsefullt får inte leda oss att tro att den påtvingande gemenskapen är precis lika bra. Tvärtom är den avgörande skillnaden i livet den mellan vad du gör av fri vilja eller för att du vill anpassa dig, och det du gör för att du annars åker på stryk. Det betyder nu inte att all politik är skadlig eller meningslös, bara att politiker som säger att de vill skapa ett gott samhälle med hjälp av politik, lagar och statligt våldsmonopol inte talar sanning.
Om det beror på att de själva eller deras väljare inte insett det, kan vara osagt.
Däremot har politiken en viktig roll att fylla när det gäller att undvika det onda. Brottslighet, krig och samhälleligt sönderfall är det ingen vettig människa som gillar. Politiken finns för att skapa förutsättningar för viss ordning i det mänskliga samspelet, och av det skälet är det också nödvändigt att offentliga institutioner fungerar. Det är tillräckligt svårt att ha fungerande polis, försvar och rättsväsende. I de fallen duger inte 42 som något svar.
Politik blir då att försöka skapa den ordning och rättvisa som behövs i ett fungerande samhälle, men i övrigt avhålla sig från synpunkter på människors liv.
I stället för att beklaga detta faktum som något dystert, borde fler politiker eftersträva att ta just det ansvaret. Det är hedervärt och riktigt att vilja att brottsoffer ska få upprättelse, att kriminella får sitt straff, att främmande makt räds väpnad konflikt eller att olyckor och kriser inte växer till katastrofer
Politiker som vågar säga ”det där är inte politik, det får ni fixa själva” och låter vuxna, myndiga människor själva ta större ansvar, är inte bara ärliga, de har förstått att politikens roll måste vara tydligt begränsad för att kunna göra nytta.
Så låt gärna politiken försöka mildra det onda, men tro aldrig att staten kan göra något gott för dig. Livet är tillräckligt komplicerat ändå, utan att politiker lägger sig i.