Det är inte bara medborgare och skattebetalare som numera har problem med det som kallas public service, alltså media som alla tvingas att finansiera. Även de organisationer som ryms inom begreppet, det vill säga Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion, har problem.
Hur ska en organisation som varje år får mångmiljardbelopp kunna veta att de verkligen gör rätt saker? Att personerna som arbetar där och får sin lön via skatten oavsett kvaliteten och innehållet i programmen verkligen gör sitt bästa? Det raka svaret är: Det går inte.
Medier är viktiga i ett samhälle. Nyheter, information, analyser, förklaringar och goda råd kan förmedlas till flera människor samtidigt. Men även förtäckta hot, förnumstig uppfostran, skenhelighet och dubbelmoral kan nå stor spridning.
Det som ryms inom den första delen kan sägas vara något som kommer allmänheten tillgodo, men den andra delen? Är vi som medborgare, självständiga röstberättigade vuxna människor med egna värderingar och livsmål verkligen betjänta av att inordnas i samma fålla?
En del bedömare menar att det finns ett värde i en kulturell hegemoni. Om alla tycker och tänker likadant och har samma värderingar så blir samhället harmoniskt. Avvikare ska därför tryckas in i den gemensamma mallen. Ingen ska sticka ut, åtminstone inte på fel sätt.
Andra säger att både samhället och debatten gagnas av att olika åsikter kan brytas, argument prövas och att mångfald av röster inte är något att frukta. Monopol är skadliga. Nytänkande är positivt.
Vilken sida har rätt? För de statligt finansierade medierna är nuvarande situation ett dilemma som inte kan lösas. Det är helt enkelt omöjligt att vara neutral, opartisk och saklig i varje läge.
Och hur ska granskarna av makten kunna granska dem som betalar deras löner? Blir det rättvist, allsidigt och upplysande då?
Sedan finns det rent kommersiella motsättningar som leder till problem. Privata medier behöver intäkter från prenumeranter och annonsörer. Digitala jättar som Google och Facebook har hittat nya sätt att låta annonsörer möta sin potentiella målgrupp, vilket gjort att den tidningsmarknad som under 1900-talet länge var en bra affär, numera har problem att ha en ekonomiskt hållbar affärsmodell.
En dagstidning kan läsas på hemsidan likaväl som i papper, och både SVT och SR har numera skattefinansierade hemsidor där de skriver om samma nyheter som tidningen redan skrivit om. Den konkurrensen blir alltid orättvis.
Efter att licensen slopats och alla nu behöver betala skatt, har regeringen beslutat att även innehållet ska definieras på något vis. I alla rimliga lägen hade man gjort tvärtom och börjat med innehållet och sedan anslagit pengar.
Att det kan bli så fel beror på att hela det statligt finansierade mediekomplexet inte är åtkomligt för logikens lagar. Ingen ansvarig behöver ta del av kritiken. Tystnad råder.
En färsk rapport visar att det råder systematisk obalans. Så här kan vi faktiskt inte ha det. Sverige har en lång och stolt tradition av tryckfrihet. Uppdraget för public service borde minimeras och budgeten minska rejält. För allas bästa. Dagens hyckleri tjänar inte allmänhetens intresse.