Oavsett vilken regering som kan komma att försöka styra Sverige borde det kunna gå att finna en bred majoritet i riksdagen för sänkta inkomstskatter. Låter det orealistiskt? Kanske, men låt oss granska förutsättningarna.
Det var 2013 som nationalekonomen Thomas Piketty skrällde till det med sin bok ”Kapitalet i tjugoförsta århundradet”. Med sin tydliga lärjungetitel i Karl Marx efterföljd lyckades han få trötta vänsterpersoner att livas upp, och liberala tänkare och ekonomer tvingades tänka efter några varv till. I sak var hans tes ganska enkel: Förmögenheter har vuxit mer än inkomster. Kapitalet ackumuleras medan lönerna går åt. Skillnaderna ökar mellan den som har och den som inte har.
Kapitalismens problem var länge att människor trodde att den skulle orsaka fattigdom, men Sveriges resa från svältland till välmående inleddes med skråväsendets avskaffande 1846 och näringsfriheten 1864. Över hälften av jordens befolkning numera tillhörande någon form av medelklass, eller i varje fall inte i fattigdom eller risk för hunger. Jorden har blivit en bättre plats än någonsin att leva på. Tack vara kapitalism, fritt företagande och fri handel.
Senare har kritiken mot kapitalismen blivit att den skapar för stort materiellt välstånd, att resurser går till slöseri och lyx. I anslutning till detta hörs ibland att de rika blivit ännu rikare och de fattigare ännu fattigare. Det sista är nu inte sant över huvud taget, men är en enkel bild att ta till för den som inte orkar tänka. Lever du på motsvarande två dollar om dagen finns ingen marginal.
Att många som har förmögenheter har kunnat se sina rikedomar växa är sant. Så vad kan och bör göras för att kapitalismen ska uppfattas som lite mer rättvis?
En reform som borde kunna attrahera politiker från olika läger borde då vara att reformera ett skattesystem som systematiskt beskattar arbete så mycket högre än kapital. Kruxet är förstås att kraftigt höjda kapitalskatter leder till färre investeringar, färre jobb och sämre trygghet. Återstår med enkel logik att sänka skatten på arbetsinkomster.
Det skulle visserligen kunna leda till större ojämlikhet på kort sikt, när personer med högre lön får behålla större del av sina inkomster. På lite längre sikt skulle den som är flitig, studerar, jobbar hårt, förkovrar sig och tar ansvar klara sig relativt sett bättre än den som fötts med silversked i mun. Det skulle också kunna fungera inspirerande för dagens unga, som kan se att det faktiskt finns en idé med att ständigt vilja göra rätt för sig och anstränga sig lite extra. Vad finns det för problem med detta?
Det finns två självklara invändningar. Den första är att staten behöver mer pengar till ökade utgifter, men det är ingen naturlag och prioriteringar kan göra underverk. Den andra invändningen är att personer som tjänar mindre riskerar att känna sig utanför eller på efterkälken. Det är förstås tråkigt, men borde inte betraktas som ett samhällsproblem så länge ingen aktivt utestängs eller förhindras att göra sitt bästa.
Efter allt politiskt spel borde det vara dags för lite äkta politik, alltså beslut som kan göra Sverige till ett bättre land. Sänkta inkomstskatter borde stå högt på den listan. Någon där emot?