I Sverige råder fri prissättning och konkurrens inom många marknader, som exempelvis livsmedel, kläder och bilar. På andra områden råder prisreglering (hyresrätter) eller politisk styrning (sjukvård).
Det kan förstås inte uteslutas att det är en ren slump att det går att få tag på mat, kläder och till högre kostnad även en bil, medan bostäder och vård dras med köer. Eller också är politiken problemet.
Om det vore rena tillfälligheter som gjorde att varor och tjänster som erbjuds på en marknad där säljaren kan ta ut ett pris som motsvarar kundernas efterfrågan också leder till att dessa varor och tjänster inte dras med långvarig brist, då skulle politiken kunna ta över där.
Kommunens livsmedelsnämnd skulle kunna fastslå att potatis inte får kosta mer än 10 kr/kg och så vidare. Landstingen skulle kunna producera eller upphandla bilar och fördela efter behov bland befolkningen, till ett kraftigt subventionerat pris.
Om ett sådant experiment gjordes i verkligheten är det svårt att se att resultatet skulle bli särskilt bra. Ytterst få seriösa politiker tänker ens i sådana banor och något genomarbetat förslag på hur det i praktiken skulle kunna se ut har inte synts till. Tvärtom är det snarare så att den kritik som riktas mot marknaden är att den lyckats lite FÖR bra.
Vi har för mycket mat omkring oss, köper onödigt dyra eller onödigt många billiga kläder och kör alldeles för mycket bil. I relation till något tänkt idealtillstånd, då. Men ändå vill få omstöpa marknaden i grunden.
Fascinerande nog så råder ett liknande förhållande inom de sektorer som INTE fungerar så bra.
Ytterst få politiker förespråkar marknadshyror, vilket gör att hela bostadsmarknaden fortsätter att skapa svårigheter för unga att hitta ett eget boende, skapar bubbelliknande prisuppgångar och en orörlighet som är svår att förena med en arbetsmarknad i förändring.
Inom sjukvården är det ”kortare köer”, ”mer pengar”, eller ”fler händer” som hörs från politiskt håll. Ja, det blir ju inte så mycket bättre av kollektivt önsketänkande. Redan för 20 år sedan konstaterade den socialdemokratiske socialministern Lars Engqvist att svensk sjukvård håller mycket hög kvalitet, men det är inte så lätt att få ta del av den. Känns det igen?
Patienter som varit inlagda är av naturliga skäl mycket tacksamma över att ha fått ovärderlig hjälp, och även omhändertagandet brukar prisas efteråt. Detsamma gäller inte de personer som vill ha vård, men av olika anledningar fått vänta. Bitterheten, eller rentav ilskan, över att blivit nekad den vård man hela tiden trott sig ha rätt till, kan inte underskattas som drivkraft för politisk förändring.
Det är ingen slump att den ransonerade vården i Sverige skapar missnöje och att väljarna ansåg att sjukvården var valets viktigaste fråga.
Så varför sker då ingen förändring? Mat är onekligen livsnödvändigt. Kläder inte lika akut, och bil betraktas i delar av landet som onödigt. Rädslan för att någon blir utan får människor att vilja samlas kring gemensamma lösningar.
Men hemlösa finns i dagens samhälle. Och vårdköer existerar. Så varför är både politiken och medborgarna så ovilliga att ha något bättre? Som faktiskt fungerar i verkligheten.