Partiet bildades visserligen 1889 och hade litet direkt politiskt inflytande de första åren, innan den allmänna och lika rösträtten infördes. Nog fanns en oro hos de tidigare styresmännen för vad den obildade massan skulle kunna ställa till med om en oreflekterade, omogen och obildad majoritet kunde välja fram nya ledare, utan den gamla tidens pliktkänsla och ansvarstagande.
År 1917 utbröt revolution i Ryssland och kommunister grep makten i en statskupp. Händelserna utlöste partisplittring i Sverige där Socialdemokraterna fortsatte under parollen att socialismen skulle genomföras genom demokratiska reformer, medan utbrytarna inom Sveriges socialdemokratiska vänsterparti 1921 bytte namn till Sveriges Kommunistiska Parti och då lydde under den Moskvastyrda Kommunistinternationalen.
Efter första världskrigets politiska omvälvningar och demokratins genombrott blev 1920-talet ett omvälvande decennium. Hjalmar Branting blev Sveriges första socialdemokratiska statsminister. Det gick så där. Två gånger fick han avgå och han avled under sin tredje ämbetsperiod. Ändå visade han både avståndstagande mot kommunisterna och att Sverige som samhälle förmådde hantera maktskiften mellan socialdemokrater och borgerliga regeringar.
Under 1920-talet kom också tänkaren och skriftställaren Nils Karleby att påverka de svenska socialdemokraterna för lång tid framöver. Genom en pragmatisk syn på politiken (och dess begränsade möjligheter) och en tilltro till människors egen förmåga till förbättring under frihet, bidrog han starkt till en anti-utopisk syn. Samhället blir aldrig färdigt.
Samtidigt definierade Karleby en viktig skillnad inom politiken, nämligen mellan auktoritet och frihet, där den dåvarande svenska högern, den ryska bolsjevismen och den italienska fascismen fick tjäna som exempel för en politisk inriktning som krävde lydnad och underkastelse från medborgarna. Mot detta stod en frihetlig inriktning där människans frigörelse var politikens mål, och till denna inriktning definierades inte bara liberalismen utan även socialdemokraterna.
Nils Karleby dog två år innan Per Albin Hansson höll sitt folkhemstal och sex år innan det långvariga socialdemokratiska maktinnehavet inleddes.
Vad hände med hans pragmatiska inställning till politiken? Hur kom det sig att det frihetliga draget ersatts av just underkastelse och lydnad? Varför baseras dagens regeringspolitik på det forna kommunistpartiets parlamentariska stöd?
Kanske ligger svaren i att ytterst få aktiva socialdemokrater kan sin historia på djupet. Eller beror det på den jobbiga insikten att mer socialism alltid innebär mindre demokrati, i betydelsen att människor själva får bestämma över sina liv? Den som vågar lyfta perspektivet att staten är till för medborgarnas skull, inte tvärtom, kan knappast räknas till socialdemokraternas skara. Men en gång i tiden fanns ändå den tanken inom arbetarrörelsen.