Kanske är det så, men mer sannolikt är flera utmärkande drag inom demokratin som är i fara snarare än statsskicket som sådant.
Att själva ordet demokrati betyder folkstyre vet de flesta. Demokrati skiljer sig från andra typer av samhällsstyre, som tyranni (envåldshärskare), oligarki (en liten grupp styr) eller anarki (statligt styre existerar inte). Samtidigt finns det inte en enda fungerande modell för demokrati, utan beror på historia, kultur, befolkningens sammansättning, influenser från andra länder, och många fler faktorer.
En vanlig missuppfattning är att i en demokrati kan folket välja sina ledare. Det kan man nu även i diktaturer som är helt korrupta.
Poängen är snarare att folket i allmänna val kan rösta bort sina gamla ledare under fredliga omständigheter.
Demokrati är inte heller i egentlig mening att ”folket bestämmer”, utan att medborgarna tillsammans har möjlighet att utöva inflytande och insyn i staten. Genom våra valda representanter i olika politiska församlingar, lekmän i domstolarna och en vidsträckt yttrandefrihet, blir det svårare för makthavare att bryta mot lagar och regler, eller missbruka makten.
Demokrati är ett segt och uthålligt sätt att åtminstone i teorin se till att makthavarna sköter sig och inte missbrukar sin makt över andra. Ofta glöms bort att statens existens bygger på monopolet att definiera vilket våld som är acceptabelt i ett samhälle. Polisen får använda våld mot brottslingar för att på så vis skydda hederliga personer. Försvarsmakten får använda våld mot inkräktare som hotar landets självständighet och frihet. Våld är motsatsen till förnuft och argument och bör därför användas försiktigt och endast under i förväg beslutande omständigheter.
Därför kan inte heller demokratin innebära att en majoritet helt plötsligt har rätt att rösta om precis vad som helst och påtvinga minoriteten sin vilja i alla avseenden. Nej, demokratins sanna anda är att värna individuella mänskliga rättigheter som inte får kränkas av andra människor eller av staten.
Det är som filosofen och ekonomipristagaren F A Hayek uttryckt det: ”Det är mindre viktigt vem som styr än vad de styrande kan besluta över”.
Om vi håller detta i minnet och inte tvingar alla andra att agera på ett visst sätt, bara för att vi råkar ha flest personer bakom oss i en omröstning, finns det fortfarande anledning till optimism. Ju mer makt en politiker har, desto större är risken. Omvänt gäller att med begränsad politisk makt, kan medborgarna känna sig tryggare.
Presidentvalskampanjen i USA har lyckats att inte bara splittra det egna landet, utan även orsakat motsättningar och undrande frågor från omvärlden; vart är USA på väg? Svaret på den frågan avgörs inte främst av vem som blir president, utan av hur väl demokratin i övrigt klarar av att begränsa en enda persons makt och vilja.
På samma sätt är det i Sverige eller i EU. Är makten i praktiken obegränsad? Vill de styrande höja skatter och besluta om fler saker - stora som små - i samhället? Om svaret är ja, är demokratin i fara. Om svaret är nej, är det mindre viktigt vilka som är ministrar.
Oavsett kan inte demokratin tas för given och det krävs ständigt vaksamhet och värnande av medborgarnas frihet.