Både i Sverige och i många andra länder sprider sig en känsla av att politiker tappat kontrollen och att saker och ting inte funkar som de ska. Stämmer den känslan med verkligheten?
Både ja och nej. På det stora hela har den globala utvecklingen de senaste 25 åren varit fantastisk, vilket Johan Norberg visat i sin bok ”Progress” som nyligen kommit ut på svenska med titeln ”Framsteg”.
De flesta av dessa framsteg har varit en följd av att fria individer fått ökade möjligheter. Dels genom att grundläggande behov som rent vatten och tillräckligt med mat finns för allt fler, dels för att internationell handel, mer marknadsekonomi och grundutbildning har gett fler ett materiellt välstånd som innebär att livet innebär mer än att bara skaffa mat för dagen. Utvecklingsländerna blir färre.
I västvärlden däremot är det mer kris. En del använder ord som katastrof eller samhällskollaps. Så illa är det nu inte för den som har lite historisk horisont, men nog är framtidsutsikterna mörkare än på länge.
Missnöjet ett resultat av att staten inte klarar av det som den ansvarar för. Alla tycks ha synpunkter på polisens organisation, militärens förmåga, sjukvårdens köer, skolans resultat och tågens förseningar. Motsvarande kritik mot företag blir på sin höjd besvikna artiklar i kvällspressen. Mer substantiell kritik mot företag leder till betydligt snabbare förändringar, för att konsumenter och aktieägare är snabbare på att utkräva ansvar än vad väljarna kan utkräva av sina politiker.
Medan staten alltså inte lever upp till politikens löften, så växer sig en önskan om en stark ledare, eller åtminstone en stat med större befogenheter. Hur går det ihop?
Författaren och debattören Mattias Svensson är aktuell med en ny bok som heter ”Den stora statens återkomst” och som på djupet tar upp hur det här seklet präglats av krig, statsfinansiellt lättsinne, utökade befogenheter och välfärdslöften inför framtiden som våra barn kommer att få betala. I korthet är slutsatsen att utvecklingen inte är hållbar, vare sig mänskligt eller ekonomiskt.
När människor upprörs över att banker och finanselit får miljarder från olika stater i syfte att upprätthålla ett snedvridet finansiellt system, är det konstigt nog inte den förda politiken de upprörs över, utan ”de rika”. Och sedan kan vänsterdebattörer kritisera en samhällsutveckling med ökade klyftor, när dessa klyftor orsakats av just politiska beslut.
Så om nu för mycket och för dålig politik är problemet, borde då inte lösningen vara mindre och bättre politik? Det borde man förstås tycka, men till och med detta enkla tankesteg är svårt att ta när det finns en upplevd trygghet i att någon annan lovar att ta hand om just dina problem.
Det är krig och politik som har fördärvat vår jord, som det står i visan. Och då behövs det mer diskussion, granskning och uppmärksamhet kring vad som faktiskt skett i västvärlden de senaste 15 åren, nämligen att statliga utgifter ökat, rättigheter inskränkts och politiken gynnat små grupper på bekostnad av framtiden. Samtidigt får vi inte missa att mänskligheten i stort har det bättre än någonsin.