Var och en har rätt till frihet och personlig säkerhet. Så lyder artikel fem i Europakonventionen. Det är en rätt som de allra flesta skriver under på. Precis hur vi ska tillämpa och upprätthålla finns det däremot olika svar på.
I Sverige betalar vi med vår frihet för löftet om personlig säkerhet. Vi tas ifrån en stor del av vår inkomst i skatt för att få tillgång till grundläggande samhällsfunktioner – och vi avsäger oss vår rätt att bära vapen mot tryggheten att myndigheterna kommer att skydda oss när nöden så kräver.
Det är en ordning som de allra flesta accepterar, men i tider av förändring och påfrestning på systemet uppstår frågor som: Vad händer om statens del av kontraktet inte upprätthålls?
Årets upplaga av Nationella trygghetsundersökningen visar en stor ökning av otrygghet och oro för brott under det senaste året. Bland kvinnorna uppger 31 procent att de känner sig ganska eller mycket otrygga – en ökning på sex procentenheter från föregående år. Var åttonde kvinna i Sverige är så rädd att hon avstår från att gå ut på kvällen. Den oro som växer allra snabbast är unga kvinnors rädsla för att bli utsatta för sexualbrott.
Inte sällan har denna oro avfärdats som överdriven. ”Den upplevda otryggheten är viktig, men den speglar inte den faktiska verkligheten. Det är män som löper störst risk för våldsbrott. Kvinnorna borde om något vara rädda för mannen i det egna hemmet.”
Detta kan dock inte längre betraktas som sanning. Kvinnors faktiska utsatthet för sexualbrott har fördubblats under senare år. I åldersspannet 16–24 år utsattes hela nio procent av alla kvinnor för någon form av sexualbrott under 2015. Nära hälften av de drabbade utsattes mer än en gång. Totalt uppskattar Brottsförebyggande rådet att det skedde 482 000 sexualbrott under 2015. Det är mer än något tidigare år. I 69 procent av fallen var gärningsmannen eller männen helt okända för offret, och 59 procent ägde rum på allmän plats.
Samtidigt lider poliskåren av resursbrist, och högen av brottsärenden växer sig allt högre. På de platser och under de tider som är relevanta för denna typ av vålds- och sexualbrott är polisens närvaro så gott som obefintlig.
Det går alltså inte att lita på att myndigheterna upprätthåller vår säkerhet. Då gäller det naturligtvis att försöka skydda sig själv. Svensk lag fastslår rätten till nödvärn, eller åtminstone att en gärning som någon begår i nödvärn endast utgör ett brott om den är uppenbart oförsvarlig.
Men vad hjälper det när gärningsmannen eller männen är fysiskt överlägsna? Under löftet om säkerhet har de allra flesta avstått från att utveckla de färdigheter som krävs för att själva bekämpa brott. Den som faktiskt rustar sig med sådana redskap som hade kunnat ge en fördel gentemot förövaren – en pistol, en kniv, ett knogjärn eller ens en pepparspray – riskerar fängelsestraff.
Jag önskar inte en ordning där alla medborgare tar lagen i egna händer, men inte heller en där var åttonde kvinna är så rädd att hon avstår från att gå ut på kvällen. Rätten till självförsvar behöver tydligare erkännas, definieras och skyddas i Sverige – och i det ingår vapeninnehav för personskyddsändamål.