Något som är populärt idag är att ”krossa myter”. Varje mediekanal med självaktning har någon slags faktagranskning. Ibland kan detta bli lite oseriöst, framför allt när man försöker finna en objektiv sanning i frågor som egentligen handlar om subjektiva åsikter, men för det mesta är det en fördel ifall samhällsdebatten baseras på fakta så långt det är möjligt.
En hårdnackad myt som aldrig riktigt vill försvinna är myten om den billiga nyproducerade bostaden. Vi hör ständigt politiker och branschföreträdare prata om att vi har producerat för dyra bostäder när det som behövs är ”billiga” bostäder. Påståendet stämmer i att det behövs bostäder för grupper med lägre inkomster men det är inte nyproduktionen som kommer att erbjuda de bostäderna.
För det första, nytt är mycket sällan billigare än begagnat. Det är ett samband som gäller när du köper bil, kläder möbler och så vidare, och det gäller när du behöver bostad också. Allt annat lika kommer den nya bostaden eller bilen att vara dyrare än den begagnade. Vi kan exemplifiera med hyresnivåer från Linköping. En tvåa på 50 kvadratmeter går att hitta i det äldre beståndet för under 4500 kronor per månad. Snitthyran för en lägenhet av samma storlek är 5000 kronor per månad.
En lägenhet producerad med investeringsstöd i samma storlek kostar 6500 kronor per månad. Investeringsstödet som motiverades just med att det skulle ge ”billiga” hyresrätter. Snittet ligger alltså betydligt närmare den lägsta nivån än den subventionerade nyproduktionen. Och för det andra så motsvarar nyproduktionen cirka 1 procent av det totala beståndet, en försvinnande liten del.
Är det inte bra att vi försöker få ner priset för nyproducerade bostäder? Jo självklart.
Det jobbas hela tiden med kostnaderna inom bygg- och fastighetsbranschen. När Sveriges byggindustrier analyserade frågan 2016 kom man dock fram till att byggkostnaden svarar för ungefär 1/8 av boendekostnaden. Det kommer sig av att drift, underhåll, mark och skatter står för en väldigt stor del.
Problemet med myten om den billiga nyproduktionen är att den förblindar och lägger en slöja över åtgärder som faktiskt har potential att göra nytta. Så länge våra politiker kan visa att de minsann jobbar med problemen via olika stöd och kan påtala att byggherrarna måste pressa kostnader på marginalen slipper de ta i de strukturreformer som hela boendesektorn behöver.
Som vi kunde se tidigare så är nyproduktionen ett dyrt boende. Det som behövs är istället sätt att säkerställa att rörligheten på hela bostadsmarknaden ökar. Vill vi frigöra bostäder som inte kostar så mycket att bo i måste vi helt enkelt motivera de som bor där idag, men har råd med dyrare, att vilja byta upp sig. Jag är inte på något sätt emot nyproduktion av bostäder.
Vi behöver en stor nyproduktion men vi måste ha rimliga förväntningar på vad den kan tillföra.
Problemen på den svenska bostadsmarknaden kommer inte att lösas av att vi fortsätter älta samma mantra om och om igen för att det känns hemtrevligt och tryggt. Vi behöver istället fundera på vad det egentligen är vi vill uppnå och hur vi faktiskt kan uppnå det. Mer av samma har en tendens att ge just mer av samma. Och mer av samma i det här fallet innebär just mer av brist på passande bostäder för stora grupper.