I veckan gav regeringen klartecken till Naturvårdsverket att gå vidare med att skydda cirka 140 000 hektar statligt ägd fjällnära skog. Det är en yta ungefär lika stor som Linköpings kommun. Men arealen som till slut kan komma att bli naturreservat i den fjällnära skogen uppgår till över en halv miljon hektar, enligt förslag från en statlig utredning.
Att naturreservaten och nationalparkerna blir allt fler är något vi har vant oss vid. Till år 2020 var målet att 20 procent av Sveriges land- och sötvattensyta skulle ha skyddats för att säkra den biologiska mångfalden.
Nu börjar ett annat mål ta form. EU-parlamentet har ställt sig bakom att 30 procent av jordens land och hav ska vara skyddade till år 2030.
Att arealen skyddad natur ständigt ökar innebär att Sverige sakta stöps om. Naturvårdspolitiken möjliggör något som inte ska vara möjligt – en förskjutning i hur stor procentuell andel av landet som ägs av staten, bolag och privatpersoner. Något som borde vara oerhört politiskt känsligt.
I jordförvärvslagen finns inbyggda spärrar som ska se till att den procentuella andelen i ägande mellan dessa tre inte förändras. Konkret innebär det här att en juridisk person inte får köpa en jordbruks- eller skogsfastighet om inte en motsvarande areal avyttras på annat håll.
Balansen mellan staten, bolag och privatpersoner ska över tid i stor vara konstant. Men om ett bolag, såväl statligt som privatägt, avsätter mark för naturskydd så ges det rätt att köpa likvärdig mark på annat håll. I sak rimligt, men som när avsättningarna för naturhänsyn blir riktigt stora får betydande konsekvenser och kan leda till att balansen i ägandet förändras.
Orsaken till att det finns en lagstiftning som så hårt styr vem som får köpa en gård grundas på insikten att alternativet är att stora skogsbolag och internationella pensionsfonder lägger under sig allt större andel av marken i landet. Genom skattelagstiftningen kan bolag betala mer än vad privatpersoner kan för samma mark. Och dessutom är skogsmark i en stabil demokrati i norra Europa en säker investering, som inte minst lockar nu när börserna gungar.
Men varför är det då ett problem om svenska och utländska investerare köper på sig östgötska skogar? Svaret finns i hur bolagsdominerade bygder brukar se ut. Det är den levande landsbygdens motpol. Där finns nästan bara skog.
Det ekonomiskt rationella för den som köper skog som kapitalplacering är att gårdens bostadshus styckas av från marken för att i bästa fall bli åretruntbostad, i sämre fall blir det ett fritidshus där inte skatteintäkterna går lokalt och husen får förfalla. Åkrarna och betesmarker planteras med gran. Ladugårdar rivs. Det brukade landskapet, där många olika arter trivs, blir allt skog.
Motsatsen är bygder dominerade av aktiva lantbruk. Där skapas arbetstillfällen på gårdarna, underlag för samhällsservice som affär och skola. Där finns ägare av kött och blod som har idéer för platsen som de verkar på.
Det naturvårdspolitiken i dag gör är dock att börja rucka på ägarstrukturen, inte minst på sockennivå. Vi går ifrån en ordning där skogsbolag och staten i snart hundra år i stort har hållit sina markinnehav till vissa områden – där vi vant oss vid att inget händer – till att de nu börjar gå in i bygder dominerade av små privata markägare som har bott och brukat sina gårdar i generationer. Bondebygder bolagisera och framtidsutsikterna förändras.
Här blir den fjällnära skogen illustrativ för hur stora arealer det rör sig om. Av det område som kan bli aktuell för skydd ägs 138 000 hektar av bolag.
Var köper då bolagen, staten och andra investerare av institutionell karaktär mark när de kan? Ett svar verkar vara södra Östergötland och norra Kalmar län. Kommuner som Kinda, Ydre, Boxholm och Åtvidaberg framstår som särskilt attraktiva. Det är områden där skogen växer bra och det är nära till skogsindustrier.
För omkring fem år sedan rasade också en intensiv debatt om bolagens allt hårdare tryck på Kinda och Ydre, efter två uppmärksammade gårdsförvärv av en finansman. Sedan tidigare finns även enorma arealer bolagsskogar i Boxholm och Ydre, där Boxholms skogar AB är en dominerande aktör.
Hela tiden verkar bolagsmarkerna växa på de lokala lantbrukarnas bekostnad, genom de möjligheter till expansion som naturvårdspolitiken indirekt ger möjlighet till. Det lägger en död hand över levande landsbygder. Och med tiden kan en del kommuner bli i det närmaste helt dominerat av en enda markägare, som inte bor eller verkar på orten.
Edvard Hollertz är agronom och ledarskribent i ATL