Så ska 1700-talet låta!

Om Åkerström, Marx och Bellman.

Fred Åkerström tar ton 1964.

Fred Åkerström tar ton 1964.

Foto: TT

Krönika2021-03-13 07:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Trion började programmet med ”Nå skruva fiolen” av Carl Michael Bellman. Det var onsdagen den 4 november 1964. På skolaulans scen i Linköping stod de unga bullriga trubadurerna Fred Åkerström och Cornelis Vreeswijk, som bägge nyligen skivdebuterat. Förstärkta med schlagersångerskan Ann-Louise Hanson hade de skickats på lanseringsturné genom landet. 

Den kom att bli legendarisk, en av decenniets stora inhemska kulturhändelser. Konserten i Stockholm månaden senare förevigades på livealbumet ”Visor och oförskämdheter”, inkluderande bejublade nummer som ”Brev från kolonien” och allsången ”I natt jag drömde”. Fast vem kunde tro att turnépremiären i Linköping skulle markera starten på den svenska visvågen? 

Intresset var frostigt, publiken deprimerande gles. Inte gick det bättre i Norrköping heller. Men snart vände det, från hotande fiasko till dundrande succé. I Göteborg var lokalen fylld till bristningsgränsen och nytändningen för visan ett faktum.

Cornelis Vreeswijk steg mot den musikaliska himlen som en folkkär fixstjärna. Numera räknas han som visdiktare i paritet med nationalmonumenten Taube och Bellman. Inte illa för en invandrad holländare som aldrig blev svensk medborgare. 

Fred Åkerström vann också betydande popularitet, men hamnade ändå lite i skuggan av Cornelis och statusen har jämförelsevis bleknat än mer idag. Åkerström skrev ju inga visor själv, undantaget ett fåtal. Däremot var han en briljant uttolkare av andras produktion – som Birger Sjöbergs, Ruben Nilsons och Fritz Sjöströms. Dock främst Carl Michael Bellmans! 

Där distanserar Åkerström all övrig konkurrens – även Cornelis Vreeswijk som har två underbara Bellmanskivor på meritlistan. Men Fred Åkerström är omöjlig att slå. Med sin särpräglat uttrycksfulla, besjälade djupa stämma kom han att inkarnera Bellman. Han fullständigt blåste dammet av det gustavianska 1700-talet, gav det märg och liv och relevans som ingen annan.

Med det klassiska albumet ”Fred sjunger Bellman” (1969), samt i synnerhet mästerverken ”Glimmande nymf" (1975) och ”Vila vid denna källa” (1977), visade Åkerström var skåpet definitivt borde stå. Carl Michael Bellman befriades från att försmäkta hos finsalongernas blodfattiga lutsångare och såsiga manskörer. Den politiskt radikale Åkerström tog sig istället an Bellman ur ett marxistiskt perspektiv. 

Det måste vara en av de ytterligt sällsynta gånger i historien då Karl Marx haft odiskutabel positiv påverkan. Som konstnärligt grepp fungerade det ypperligt. Bellman trädde fram som fräsch, fräck och engagerat samhällsmedveten. Popålderns generation spetsade nyfiket öronen. 

”Jag finner sanningen endast i Bellmans texter”, menade Fred Åkerström. ”Där står om döden och fattigdomen och barn som svalt ihjäl och överklassens hugg med värjan”. Den trettiofemte av ”Fredmans epistlar” – ”Bröderna fara väl vilse ibland…” – karaktäriserade Åkerström som ett veritabelt socialreportage och deklarerade: 

”Det Bellman sysslade med var första klassens journalistik. Bellman skulle haft mycket att lära ut på journalisthögskolan. För övrigt söp inte Bellman i den utsträckning eftervärlden inbillat sig, delvis för att legitimera sitt eget supande. Bellman skrev om den råa, fattiga verkligheten i Stockholm, där människor söp för att de var olyckliga och fattiga”. 

Epistel 33, känd som ”Stolta stad”, tolkar Fred Åkerström med oförglömlig bravur när han som rena röstskådespelaren drar hela den långa inledningsmonologen. Peter Mosskin skriver träffande i Åkerströmbiografin ”Ingenstans fri som en fågel” att det är som en radioreporters direktrapport från folkvimlet på Skeppsbron i 1700-talets Stockholm, lyssna: 

”Was ist das? Ge rum vid roddartrappan. Undan birfilare, skoputsare, tullsnokar och matroser! – Hurra! Lägg sillstjärten på ölkannan. – Trumf i bordet. – Svavelstickor här, sex knippor för en vitten. – Tig, kärring! – Trumf i bordet! Åtta styver håller jag. – Kurage, du gamla granadör! Vänd opp och ner på bolsfoten! – Kullerbytta med madamen i skjulet, citronerna på duken och spinnrocken på taket, och holländaren på kistan – Ur vägen kolgubbar, tvätterskor och mjölkkärringar…”

Och så vidare. Vi bjuds en tidsresa i flygande fläng och hamnar mitt i det besynnerliga kajmyllret bland fader Movitz & Co under Gustaf III:s epok. Närvarokänslan som förmedlas är svindlande.

Till skillnad från idolen Bellman var dock Fred Åkerström inte någon enträget inbiten stockholmare. 1972 bröt han upp från Södermalm och flyttade med sin familj till byn Gärdala utanför Kinda. Det medförde tydligen en slags kulturchock för traktens invånare. I boken ”Du och jag, farsan” berättar dottern CajsaStina: 

”Grannarna på vardera sidan om oss var högreligiösa. Jag minns den äldre damen med silvervitt hår samlat i en stram knut i nacken, som bodde på den ena gården. Hon gick alltid klädd i svart trots att hon inte var änka. Så fort hon fick syn på någon av oss brukade hon skaka på huvudet.” 

Was ist das? Märkligt vilken sval inställning Åkerström tycks ha mött i Östergötland. Det måste vi retroaktivt åtgärda. Sitt inte hemma i stugan och tjura som det vore november 1964. Nej, skruva fiolen, säg du till Carl Michael och tillbringa din helg i sällskap med Fred Åkerströms magnifika Bellmaninspelningar. Gutår, gott folk!