Svensk nyhetsmedia, inte minst de stora tv-kanalerna, har haft svårt att förhålla sig till Putin och den ryska propagandan.
Ska man se något positivt har redaktionerna intervjuat personer som faktiskt kan något om krig och Ryssland. Men fortfarande intervjuar journalister just journalister och reportrar rapporterar om hur det känns att rapportera, inklusive rapporter om vilket hörn av hotellrummet denne ställer sig i när flyglarmet går.
Trots att Putin uppenbarligen ljuger mest hela tiden rapporteras det fortfarande vad han säger utan att påtala att det sannolikt är lögn och propaganda. Det går heller inte att bara återge budskapet från båda sidor. Sanningen ligger inte mittemellan. Jobbar man så, går man Putins ärenden och ger en falsk bild till tittarna.
En av de mest seglivade mediaberättelserna är den om Rysslands stora militära överlägsenhet, trots att det mesta nu talar för motsatsen. Den långa ryska konvojen utanför Kiev, som svenska tv-journalister inte kunde släppa ögonen från under nästan en veckas tid, blev en illustration över såväl den ryska militära oförmågan som de svenska nyhetskanalernas oförmåga att förstå utvecklingen.
Vad har denna rapportering gjort med Sveriges vilja att skicka vapen? Om det ändå är kört på förhand, vad är det för mening med att stötta Ukraina?
Vad gör det med Sveriges (eller framför allt Socialdemokraternas) vilja att ansöka om NATO-medlemskap, när media ständigt rapporterar om att Ryssland med nödvändighet kommer vinna, i stället för att rapportera om hur den ryska militärmakten för lång tid framåt håller på att malas ned i Ukraina?
Det tog för övrigt en vecka innan svensk nyhetsmedia i större skala började tala om Putins brott mot folkrätten, såsom invasionen och terrorbombningen av civila. TV4:s kommentator uppger i Nyheterna (1/3) att ”bombningarna är en logisk följd i kriget, det blir civilbefolkningen som blir lidande, det är det som är så hemskt med modern krigföring”. Nej. Det är varken en logisk följd eller typiskt for modern krigföring. Det är ett aktivt val av Putin och Kreml.
Och så har vi den ständiga rapporteringen om de humanitära korridorerna, som om det är givet att Putin vill ha dem. Och att han på något sätt, liksom innerst inne, bryr sig om enskilda människor. Och inte bara använder civilbefolkningen, liksom talet om humanitära korridorer, som en instrument för propagandan.
Som om ondska inte fanns. Som om det inte riktigt går att tro att Putin endast bryr sig om sin makt och sin dröm om ett storryssland.
Jakob Styrenius är ledarskribent på Västerviks-Tidningen.