Sverige måste rusta. Dels mot klimatförändringar. Dels mot en aggressiv militärmakt på andra sidan Östersjön.
Hur samhället ska klara de två väldiga uppgifterna är det nog ingen som riktigt vet. Politikerna trevar sig fram – precis som vi alla i vardagen med att göra hållbara val för planet och beredskapen.
Efter en pandemi och ett anfallskrig i Europa har det ändå blivit uppenbart att motståndskraften behöver stärkas. Vi behöver ha planer för att hantera det värsta tänkbara, likt pandemier, naturkatastrofer och krig. Sakta börjar också insikten omsättas i handling.
På torsdagens regeringssammanträde fattades beslut om en myndighetsreform som ska stärka totalförsvaret. 60 statliga myndigheter ska bli så kallade beredskapsmyndigheter. Bland annat får länsstyrelsen i Östergötland ansvar för ett av landets sex civilområden.
Regeringens reform skrapar dock bara på ytan på den väldiga uppgiften som väntar. För en förtydligad ansvarsfördelning mellan myndigheter är inte det som sätter klimatsmart mat på bordet om utrikeshandeln stängs av en naturkatastrof eller krig. Det är på sin höjd början på en lösning.
I mångt och mycket byggs ett robust samhälle underifrån, snarare än genom order uppifrån. Det är de många små handlingarna som verkligen spelar roll om de utförs av många. Det kan vara att gå med i hemvärnet. Att köpa lokalproducerad svensk mat och odla lite själv. Att vårda goda relationer med sina grannar. Att ha en egen vattenbrunn, en vedspis och lite extra läkemedel i badrumsskåpet.
Grundstrukturen för det robusta samhället är det som många svenskar drömmer om. Ett eget hus med en trädgård, eller en liten gård på landet. Det är en tillvaro närmare naturen.
Samtidigt har just en sådan livsstil under de senaste åren utmålats som passé. Eller rent av ohållbart. Det politiska projektet har i stället strävat efter att bygga större och tätare städer som behöver ha allt mindre med landsbygderna runt omkring att göra. Och Linköping är inget undantag.
De senaste årens omfattande byggande i Linköping har haft en kraftig övervikt på flerbostadshus. Motsägelsefullt nog har småhusbyggandet gått ner – trots att efterfrågan på enfamiljshus ökat. I takt med att stadsmiljöerna förtätas stängs de också alltmer för långväga biltrafik.
Det som har skett i många svenska städer under de senaste tio åren är att de har slutit sig. Argumenten har ofta varit vällovliga, strävan har varit att bygga hållbara samhällen och spännande miljöer. Men drömmen om den självständiga staden har skapat ett ur totalförsvarsperspektiv sårbart samhälle.
Det kanske tydligaste exemplet på föreställningen om att städerna och dess befolkningar kan bli närmast självständiga enheter är idén om att stadsodlingar ska förse framtidens befolkningar med mat. I Linköping har den märkts bland annat genom företaget Plantagons planer på att bygga ett 60 meter högt växthus nära E4. Ett projekt som gick i graven i och med bolagets konkurs 2019.
Tanken att stadsodling är en nyckel i klimatarbetet och för att skapa mindre sårbara samhällen lever dock fortfarande. Och en som nyligen reagerade, efter att ha läst ännu ett rosenskimrande reportage om att framtiden är storstadsodlingarnas, är grönsaksodlaren Magdalena Hermelin i Skänninge.
I tidningen ATL skrev Hermelin i veckan: ”Den här typen av odlingar kan vara bra som kunskapscenter, trevliga utflyktsdestinationer och sköna platser för öga och själ att besöka. […] Men att därifrån tro att maten ska bli mer hållbar, billigare och lösa en matkris – glappet är enormt och illavarslande. Här har man helt missat den oglamorösa bulken som är fundamentet för allas vår överlevnad. Det saknas en förståelse för vilka enorma volymer mat som krävs för att föda en befolkning.”
Det Magdalena Hermelin sätter fingret på är den ökade distansen som har uppstått till djur och natur. Kunskapen om hur naturliga system fungerar är något som allt färre i befolkningen har, det som finns kvar är föreställningar. Resultatet är att allt fler på allvar tror att några växthus i städerna kan ersätta livsmedelsproduktionen på östgötaslätten.
Ska vi klara av att rusta samhället för att bli mer hållbart och mindre sårbart är det en ödesfråga att öka kunskaperna om människans plats i den brukade naturen. Vi bör även bryta med föreställningen om att städerna kommer att kunna klara sig själva.
Människan behöver återvända till naturen, odla sin trädgård och elda in sin vedspis i ett eget hus på landet. Det gör oss alla tryggare.
Edvard Hollertz är östgöte, agronom och ledarskribent i ATL.