Regeringen frossar flitigt i debatten om vinster i välfärdsföretag. Mellan raderna är budskapet att politiskt valda representanter kan sköta verksamheter bättre och billigare. Helt i skymundan vållar samtidigt den svenska statens förvaltning av sina bolag närmast ofattbart stora förluster.
Regeringskansliet är med innehav i SAS och Telia en av de 15 största ägarna på börsen. Av dessa är staten den som gjort den största förlusten, på 14 procent under det senaste året. Alla andra, utom Stefan Persson, har tjänat stora vinster, i snitt närmare 10 procent.
Statliga bolag som inte är börsnoterade står för ännu större förluster, till exempel Postnord, ett svenskt-danskt prestigeprojekt. Trots underskottet kommer många av breven och paketen inte fram. Klagomålen har tredubblats enligt Post- och telestyrelsen. Postnord kan sakna kollektivavtal för trefjärdedelar av sina rikstransporter mellan terminalerna.
Utbildningsföretaget Lernia AB är 100 procent statligt ägt, med det uttryckliga syftet att gå med vinst. Vissa år har det lyckats, andra inte. För 2016 förlorade Lernia mycket på oredan i den statliga Arbetsförmedlingens upphandlingar. Arbetsmarknadsministern Ylva Johansson har också meriter på området. Hon förlorade 200 miljoner kronor i statliga pengar som vd för e-learningfiaskot ”Att Veta AB” i början på 2000-talet.
LKAB:s vinstsvängningar kan kanske tillskrivas världskonjunkturen. Vattenfalls stjärnafall däremot kan knappast skyllas på någon annan. Slutnotan för Vattenfalls förvärv av Nuon mitt under finanskraschen kommer att bli betydligt större än de 52 miljarder kronor i avskrivningar som gjorts hittills. Staten kräver inte heller att Vattenfall redovisar hur det egentligen går för Nuon, trots att det skulle vara en självklarhet i ett börsnoterat företag. Som salt i såret tvingade regeringen nyligen Vattenfall att sälja den tyska brunkolsverksamheten till ett tjeckiskt företag. I praktiken skänktes det bort till ett företag med sämre miljömeriter.
Förlusterna skapar också intressekonflikter för regeringens bevakning av hur statligt ägda bolagen utnyttjar sin dominerande ställning. Telia Sonera, dömdes år 2013 av Konkurrensverket och är stämt för stora belopp av konkurrenterna. Vattenfall tjänar redan mycket pengar på sina nätbolag, och har tillsammans med andra nätbolag, och med regeringens goda minne, lyckats köra över Energimarknadsinspektionen i domstol för att ta ut en retroaktiv prishöjning på häpnadsväckande 50 miljarde kronor, på bekostnad av försämrad konkurrenskraft för industrin och ökade kostnader för oss konsumenter.
Trots sådana knep har de statliga bolagen tillsammans inte presterat någon värdeökning alls sedan 2009. Om de hade haft samma värdetillväxt som börsindex hade vi alla varit ungefär 500 miljarder kronor rikare.
Detta är inte otur, utan som jag visar i boken ”The Public Wealth of Nations”, skriven tillsammans med Dag Detter, sköts de statliga bolagen i en märklig gråzon som pendlar mellan ointresse, detaljstyrning och tvivelaktiga motiv.
Det förvånar därför inte alls att regeringen hellre diskuterar motiven hos privata välfärdsföretagare.