Det är inte roligt att tappa en tredjedel av sin köpkraft när man vill resa. För kronan har det blivit en rejäl nerförsbacke med 25 procent mot Euron och hela 40 procent mot dollarn sedan 2013. Enligt protokollet från Riksbankens senaste penningpolitiska möte förvånades direktionens ledamöter återigen över kronans fortsatta kollaps.
På 1980-talet sades det att en krondevalvering var som att kissa i byxorna. Först blev det varmt och skönt, sedan blött och kallt. Då var ändå krontappen inte lika drastiska. Efter regeringsskiftet 1982 genomfördes den så kallade "superdevalveringen" med 16 procent.
Världen är inte densamma som på 1980-talet. Då blåste devalveringar på en brasa som fick både export- och importföretag att höja priser. Löneökningar åts upp av inflation. Visserligen pressades arbetslösheten ner. Det kändes som högkonjunktur. Därför ville många alltför länge inte tro att Sveriges tillväxt halkade efter. Till slut gick det inte förneka.
Andra länder lyckades helt enkelt bättre att öka sitt värdeskapande och realinkomster. Sverige rasade i den så kallade välståndsligan där BNP per invånare jämförs, korrigerad för köpkraft.
Idag är Riksbanken i stället förtvivlad över att inflationen inte tar fart. Löneökningarna förblir måttliga. Lättheten med vilken priser kan jämföras och beställas på nätet pressar utrymmet för prishöjningar.
Resultatet påminner ändå om 1980-talet. Sverige faller sedan några år återigen i välståndsligan. Reallöner ökar knappt för den som konsumerar i landet. Numera spenderas dock mycket mer av inkomsterna under resor i andra länder. Där har svensken blivit rejält mycket fattigare.
Hur kan man då förklara kronkollapsen? En del vill skylla allt på Riksbanken. Men kronan har egentligen inte fallit mer än vad som behövs för att kompensera för en svag produktivitetsutveckling, om man också tar hänsyn till priser på import och export.
Ett annat sätt att säga det är att kronan har fallit precis så mycket som är nödvändigt för att våra exportnäringar skall vara tillräckligt konkurrenskraftiga.
Ju svagare vår produktivitet utvecklas jämfört med andra länder, desto mer måste vi rea ut våra varor och tjänster.
Det är där skon klämmer. Precis som på 1980-talet känns det som högkonjunktur. Finansministern skryter om ekonomins framfart. Men som Kjell-Olof Feldt kommenterade på 1980-talet: Sverige kör med full gas i första växeln.
Efter 90-talskrisen och under Alliansens första mandatperiod genomförde Sverige många sysselsättningsfrämjande reformer, men betydligt färre produktivitetsreformer. Resultat låter inte vänta på sig.
Vi blir fattiga igen. Denna gång inte genom hög arbetslöshet utan som på 1980-talet, genom fallande köpkraft. Det märks inte lika snabbt.
Det bästa argumentet för ett svenskt Euro-medlemskap var att dålig produktivitetsutveckling inte kan döljas med kronförsvagning. Då märks sämre export snabbare i form av högre arbetslöshet, och politisk kraft mobiliseras för ekonomiska reformer som gör produktivitetshöjande investeringar lönsamma.
Januariavtalets reformlöften ter sig i det perspektivet otillräckliga. Vi får hoppas att tillräckligt många svenskar drar rätt slutsats av sina tomma plånböcker efter utlandssemestern.