Årets begivenhet för politiska journalister i Storbritannien var en galamiddag där priser delas ut till politiker som gjort demokratin en stor tjänst. Med tanke på den brittiska politikens haveri ansåg tidningen Economist att hela tillställning var som om tyska politiker hade prisat sig själva i slutet av året 1932.
Därför har tidningen nu lanserat ett pris till den politiker som skadat landet och sitt parti mest. För sin demagogiska marknadsföring av Brexit-illusionen, sitt misslyckande som utrikesminister och fullständiga brist på ansvarstagande utsågs Boris Johnson till vinnare.
Även svensk politik har som bekant kört i diket. Ett ödmjukt förslag från min sida är därför att Svenska Akademien lämnar litteraturpriset till bättre lämpade krafter, och i stället delar ut ett årligt pris till den svenska politiker som gjort mest för att skada sin egen organisation.
Priset bör annonseras årligen av Horace Engdal som ju besitter en diger meritlista i grenen självskadebeteende. I väntan på Akademiens pånyttfödelse har jag samlat en liten priskommitté som sköter ärendet denna gång.
Kommittén dryftade namnet Gustav Fridolin som satt av fyra år som utbildningsminister utan att göra sin läxa. Under hans styre har partiet slagits hårt för subventioner till el-cyklar, men inte för den teknik som FN anser är helt avgörande, nämligen att suga växthusgaser ur atmosfären. Det har inte hjälpt att partiet velat välkomna fler flyktingar, men samtidigt älskar regler som hindrar för byggandet av nya bostäder till dessa. Fridolins parti räddades över fyraprocentsträcket bara av en massiv kampanj från ”oberoende” SVT inför valet.
Kommittén dryftade även Hanif Bali som slitit hårt för att ständigt påminna oroliga C-väljare om hur lätt moderater fås att lystra till enfaldigt hätska megafoner på sociala medier, vilket annars är SD:s paradgren. Att posera med K-pist i en skolbyggnad och kalla domare för syltryggar skulle dra skratt, men drog istället ett Viktor-Orbaneskt skimmer över delar av partiet.
I slutändan blev dock valet lätt. Priset går till mannen som hade överseende med antisemitism och vanskötsel av välfärden i kommunen han var ordförande för. Denna bakgrund kvalificerade honom tydligen till att få ansvar att utreda sitt partis mest högprofilerade förslag.
Även där blev det skeppsbrott. Han gav nådastöten åt de en gång så respekterade statliga utredningarna. Hans egna experter hoppade av och avslöjade den intellektuella ohederligheten. Hans förslag sågades vid fotknölarna i remissrundan, inte minst av tunga myndigheter som Riksrevisionen och Konkurrensverket.
Pristagarens utredning tillsattes av ministern Ardalan Shekarabi som talade mycket om att styra genom tillit alltmedan vårdkön fördubblades, i vart fall om man räknar de som fick vänta längre än vad vårdgarantin utlovar. Tilliten skulle nämligen bara gälla utförare av välfärdstjänster som går med förlust.
Väljarnas dom blev förödande. De insåg kanske hur välfärden i deras landsting och kommuner skulle drabbas. Där blev de röd-gröna styren, som stod bakom pristagarens förslag, med några få undantag bortsopade från makten.
Välkommen på prispallen, Ilmar Reepalu!