Svensk demokrati får återkommande kritik av internationella observatörer för att äventyra valhemligheten. Regeringen utreder och vill rätta till. Sveriges riktigt graverande demokratiska dilemma vill däremot ingen göra något åt.
Stryptaget om demokratin åskådliggjordes på ett fullsatt lunchseminarium om bostadsbrist och fristäder som Corren ordnade förra veckan. Linköpingspolitikerna Elias Aguirre och Sara Skyttedal resonerade konstruktivt om hur den ena och den andra regeln skulle kunna lättas för att släppa fram nybyggen snabbare.
Medan de talade satt emellertid flera hundra byråkrater i departement, myndigheter och domstolar och filade på nya inskränkningar.
Regelförenklingens Sysifosarbete har i decennier omintetgjorts av en ständig flod av nya paragrafer. Utan något direkt politiskt beslut så är plötsligen halva landet avhyst för byggande, klassat som riksintresse. I nybyggda ettor krävs badrum som tar halva ytan. Kolmården tvingas riva allt som väcker glädjetjut hos barn eftersom det kan störa hasselsnoken i skogen runtomkring. Listan är oändlig.
Har svenskar demokratiskt valt att bli det europeiska landet med störst bostadsbrist? Där förmögenhetsklyftorna växer snabbast på grund av upptrissade bostadspriser?
Detta demokratiunderskott gör skada överallt. Svensk industriproduktion har i sex år utvecklats sämst i Europa. Närmast obemärkt har regleringar staplats på varandra. Hur många väljare vet ens vad Östersjödirektivet är, eller att det i snitt tar fyra år att få miljötillstånd för en industri som till äventyrs vill utöka fabriken?
Skolans resultat rasar i samma takt som regelvolymen ökat.
Flyktingmottagandet är kaotiskt. De nyanländas gåva till oss svenskar är att så obarmhärtigt avslöja de Moment 22 situationer som regelmakarna skapat.
Hur kan vi befria oss från paragraftyranniet? Sverige har historiska erfarenheter av djärva grepp. Ett fattigt Eskilstuna blev till exempel en av Sveriges främsta industristäder efter att Adolf Fredrik år 1771 öppnade för den så kallade Fristaden, där han lät inflyttade vallonska smeder slå sig ned, fria från en del skatt och regler.
Så kan vi göra igen. Storbritannien och Nya Zeeland låter fristäder tillämpa en radikalt förenklad planprocess, som inte blir kravlöst. Hos oss produceras först tusentals sidor med detaljreglering. Sedan förvånas alla över att det byggs för lite. I en fristad däremot formulerar politiken vad som skall uppnås. Sedan får ett förvaltningsbolag flexibilitet att utforma detaljerna så att helheten fungerar.
Detta är vägen mot en bättre demokrati. Regering, riksdag och kommunpolitiker bör inte låta sig förminskas till paragraffabriker. De bör uppdra åt Boverket respektive plan- och byggenheter att säkerställa att det byggs tillräckligt med bra bostäder och ge dem tillräckligt svängrum så att målen uppnås.
Utan en sådan förnyelse av svensk demokrati kommer högen av olösta utmaningar att svälla oförtrutet.