Tänk dig ett land stort som Frankrike med stora ökenområden, men bara två miljoner invånare. Det finns inga direkta militära hot. Trots en bättre ekonomisk utveckling än i de flesta afrikanska länder, så halkar en del av befolkningen efter och lever i arbetslöshet med låga inkomster. Behöver ett sådant land verkligen köpa Jas Gripen och satsa flera procent av sin BNP på försvar?
Jag var själv skeptisk när jag landade i huvudstaden Gabarone, inte minst med tanke på presidentens Ian Khamas bakgrund som stridspilot och den ständigt närvarande korruptionsrisken. Några forskare vid Institutionen för freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet levererade också en mycket kritisk salva mot Sveriges exportförhoppning. Även oppositionen i Botswana är högljudd motståndare.
Efter analys på plats har jag dock helt ändrat åsikt. Att bygga en försvarskapacitet med en kompetent och pålitlig personalstyrka kräver en tidshorisont på 10 till 20 år. Som vi har lärt oss i Sverige är det svårt att uppgradera snabbt när man yrvaket upptäcker en risk.
Botswana har åtminstone två skakiga grannar, Angola och Zimbabwe. Fundera bara på följande möjliga scenario. Mugabe dör och får en ännu mer inkompetent efterträdare. En del av armén i Zimbabwe försöker sig på en kupp. I det efterföljande inbördeskriget blir ZANU pressat och drar sig över gränsen till Botswana. Ett dåligt beväpnat Botswana skulle tas över inom en dag av en sådan fiende. Sydafrika skulle sannolikt förbli passivt eftersom ANC sedan gammalt är lojal med ZANU, oavsett illdåden.
Under senare år har världen sett många exempel på hur inbördeskrig spiller över. ISIS har tagit sig över gränsen till Irak. Libyens sammanbrott har lett till flöden av extremister och vapen till Mali och Boko Haram i Nigeria. Det är helt enkelt inte rimligt att begära av botswanier att de skall stå försvarslösa inför liknande risker.
Även djuren skall försvaras. Botswana är idag det land i södra Afrika som bäst skyddar sina vilda djur. Grannländer flyttar rentav noshörningar dit för skydd från militärt beväpnade tjuvjägare.
Man skall inte heller tro att Botswana lätt löser arbetslöshet genom att slussa pengar från försvaret till arbetsmarknadsåtgärder. Landet subventionerar redan för många arbetsplatser, och satsar mer än något annat afrikanskt land på utbildning. Precis som i Sverige handlar problemen mer om mismatchning, dålig kvalitet i många skolor och regelkrångel för nya verksamheter.
En konstruktiv hållning för Sverige bör dock vara att fundera på hur en Gripenaffär kan bli ett bidrag för att möta några av Botswanas andra utmaningar.
Oavsett om landet kräver direkta motköpsaffärer eller inte, finns i princip lönsamma investeringar att göra i solkraft, återvinning, vattenhushållning och liknande där Sverige har kunskap och kapital. Bromsklossar för sådana investeringar handlar ofta om tillstånd och politisk acceptans. Om det sker i samband med en Gripen-affär lär dock byråkratiska processer skyndas på.