Till Paris på litterär biljett

Ingen pandemi kan hålla mig fången.

Camille Pissarro, "Boulevard Montmartre", 1897.

Camille Pissarro, "Boulevard Montmartre", 1897.

Foto: Wikipedia

Krönika2021-03-20 07:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Min tanke att lekamligen möta våren i Paris – klassiskt, eller hur? – har fått stanna vid det. En tanke. Så länge pandemin drar ut på tiden, och turen att komma i fråga för den utlovade vaccineringssprutan likaså, är det klokast att stilla resfebern på annat sätt. Lyckligtvis har jag ett hyfsat välfyllt bibliotek att vagabondera i.  

Den franska huvudstaden besöker jag sålunda hemma, bland annat genom Max Nordaus försorg. Han var skriftställare från dubbelmonarkin Österrike-Ungern och enligt Nordisk Familjebok ”en skarpsynt iakttagare och en djerf, radikal förnekare af de nuvarande samhällsinstitutionernas hållbarhet. Hans stil eger mycken styrka och spänstighet”. Vilket härmed intygas. Nordaus reportagebok ”Paris under den tredje republiken”, utgiven på ärans och hjältarnas språk 1885, är värd att läsa och begrunda. 

Här ges en ögonvittnesskildring av vad vi numera i backspegeln känner som ”la belle époque”, dessa mytomspunna gyllene Parisår efter fransk-tyska kriget och Napoleon III:s fall. Det otäcka, traumatiserande första världskriget är fortfarande avlägset. Människor skiner karismatiskt i kapp med varandra. Sorglöshet och optimism råder. Morgondagarna sjunger. Åtminstone brukar det romantiskt påstås det av periodens många senare nostalgiskt sinnade krönikörer.

Bilden är inte lika glättig om vi följer Max Nordau på rundvandring i metropolen precis när det händer. Han är stundtals direkt förbittrad. Visst har Paris åtskilligt intressant att bjuda. Men ack, som utvecklingen har farit fram!

”Den gamla franska societeten krossas genom ’de nya samhällslagrens’ tryck och är stadd i ett tillstånd af upplösning och splittring, som tillåtit utländingarna att i det parisiska lifvet eröfra en plats som de icke ha i någon storstad i verlden”, beklagar vår guide. 

Han är uppenbart inte särskilt liberalt eller kosmopolitiskt lagd.  Vilka är de invaderande element han ogillar? The usual suspects – judar, svarta, muslimer, rumänska tiggare? 

”När jag talar om utländingar, menar jag i främsta rummet amerikaner, ehuru äfven ryssar, spaniorer och engelsmän spela en synnerligen larmande roll. Amerika beherskar bokstavligen Paris. Det har slagit sig ned här med en segrares hållning och sjelfkänsla och håller den franska societeten under sin brutala stöfvelklack. Hvad Förenta staterna ega af skandalöst rika uppkomlingar, af millionärer från i går, af oortografiska dollars, af läs- och skrifokunniga diamanter, sända de steamerlaster af till Paris. Denna tumultuariska petroleum-, shoddy- och silfvergrufvepöbel utgjuter sig med bedöfvande larm öfver Paris och armbågar sig der till plats”. 

Så lät den nationalkonservativa främlingsfientligheten anno sent 1800-tal. Inte ens ”la belle époque” höll måttet. Typiskt. För Max Nordau och hans ideologiska missnöjesfränder är samtiden ständigt dekadent och urartad, oavsett vilken samtid det gäller. Jag antar det vore bortkastat att för dem vänligt påpeka vad Pär Rådström elegant konstaterat: ”Paris är aldrig vad det har varit. Men det är det som är charmen”. 

Å andra sidan mådde August Strindberg heller inte så bra i Paris, trots att han också var där mitt i den skimrande smeten strax innan förra sekelskiftet. Strindberg drabbades av nervsammanbrott och lade dramatiskt ut texten om sin djupa psykiska kris i den självbiografiska romanen ”Inferno” (1897). Ändå märks humor i galenskapen. Boken är ett av hans vitalaste verk med Strindberg i misstänkt pigg gestaltande högform. Troligen lär sjukdomstillståndet varit tämligen överdrivet och snarare av kreativt skapad natur. Jojo. Vad kan inte mångfaldens Paris inspirera till? 

Men ska det andas Parisluft i läsfåtöljen är förstås Ernest Hemingway oslagbar att haka på. ”Om du är lycklig nog att som ung ha fått leva i Paris, så finns staden alltid hos dig vart du än sedan kommer, ty Paris är en fest för livet”, lyder hans berömda ord i – just det – ”En fest för livet”. 

Boken lämnade trycket postumt 1964 och handlar om Hemingways vistelse i Paris under 1920-talet, ett minst lika kulturellt glänsande och legendariskt skede i stadens historia som ”la belle époque”. Och med minst lika gott om utlänningar som armbågade sig i kvarteren. I Papa Hemingways sällskap träffar vi en hel del fascinerande personligheter, till exempel F Scott Fitzgerald och Ezra Pound och Gertrude Stein och… tja, en massa! 

I första hand är dock själva Parisatmosfären behållningen. Stadens brokighet, eggande rytm, poetiska stämningar. Hemingway är ”mycket fattig och mycket lycklig” och vi traskar lyriskt knockade vid hans sida. Så bör jag klaga? Ingen jämrans pandemi kan hålla mig fången i någon dyster, enslig isolering. Hur fritt som helst reser jag gränslöst i tid och rum. Bokhyllan är biljetten. Hej Paris!