En kväll för omkring hundra år sedan inträffar ett oväntat möte vid Vätterns östgötska strand. Författaren Ellen Key är på väg nerför Omberg tillsammans med vännen Ellen Michelsen. Då möter de en ung ukrainare.
”Ukrainaren skulle ligga i en stuga på Omberg över natten, och vi gingo med för att visa honom vägen dit.”, skriver senare Ellen Michelsen i sina anteckningar. Hon fortsätter.
”Stjärnorna lyste över slätten. Långt borta kunde man som en mörk siluett se Heda kyrka. Ellen berättade för främlingen om bygden, om Sverker, om Birgitta. Ynglingen satt gripen. När hon talat till slut bad hon honom läsa något på sitt eget språk. Ukrainaren läste en frihetssång, en klagande slavisk visa. Rytmen steg och sjönk över slätten och över Vätterns vatten.”
Keys möte med den unge ukrainaren finns återgivet i Ingela Bendts bok ”Ett hem för själen” (2016). Och det är en händelse som, skriver Bendt, visar hur internationalisten och hembygdsvännen Ellen Key länkade samman Alvastrabygdens historia med gästens ukrainska stäpplandskap.
När vi i dag betraktar mötet får det en ytterligare laddning. Nu är det ukrainarna som med vapen försvarar demokratin i Europa. Det är som om ytterligare en tråd fästs till det band mellan östgötabygden och Ukraina som Ellen Key började väva den där stjärnklara kvällen för länge sedan.
Kopplingen till Ukraina är också något som ges särskild plats när Sverige går till val. Statsminister Magdalena Andersson (S) återkommer ständigt till att alla måste gå och rösta, för att i Ukraina slåss människor för demokrati, fri- och rättigheter. Hon inleder alla sina valanföranden, torgmöten och arbetsplatsbesök med det, säger den Kisabördige politikreporten Torbjörn Nilsson (SvD 7/9).
Det är lite som om orden från den urgamla svenska frihetsvisan skriven av biskop Thomas hörs över årets valrörelse och skänker den ett större allvar: ”Frihet är det bästa ting som sökas kan all världen kring.”
Mötet på Omberg mellan Ellen Key och den ukrainske mannen ger oss också en intressant inblick i hur frihetslängtan är beskaffad. Vi värnar och drömmer om frihet, men vi verkar helst vilja ha den på den plats där vi tycker oss höra hemma. Det lär vara därför ukrainaren läste sin egen frihetsvisa, och inte biskop Thomas. Frihetssträvan kan sägas vara sammankopplad med omtanken om hembygden.
Vi bör alltså ta vår demokratiska plikt på allvar och rösta med omsorg för bygden vi bryr oss om. Och vi bör gå till valurnorna i helgen för att vår röst kan göra stor skillnad.
Vilka som vinner riksdagsvalet på söndag kan avgöras av ett fåtal röster. Blocken är jämnstora. I opinionsmätningarna står det och väger.
I förra valet var det också jämnt. När moderatledaren Ulf Kristersson höll tal på partiets arbetsstämma i våras meddelade han de församlade att valet avgjordes på Gotland – med liten marginal: ”På Gotland, mina vänner, skiljde det förra gången 254 röster mellan oss och det sista magiska 175:e riksdagsmandatet. 254 röster från en ny regering.”
Kanske sägs det något liknande om valutgången i Östergötland efter söndag. Att det var lika många röster som det finns invånare i Klockrike som avgjorde.
Ett ytterligare skäl till att alla bör rösta i valet är att det kan innebära ett större politiskt vägval än vad det ofta framställs som. Visserligen låter det ofta som att partierna i stora drag vill samma sak. Som att stödja elkonsumenterna i vinter, ha en restriktiv invandringspolitik, hårdare straff och fler poliser. Ett uttryck för konsensuskulturen är att inte ens Vänsterpartiet helt vill ta bort systemet med investeringssparkonton.
Samtidigt finns det ett antal frågor där skillnaderna är desto större och höger-vänsterkonflikten knivskarp. Privata utförares roll i vård, skola, omsorg är en sådan. I sin kärna handlar den om det offentligas storlek. En annan är finansieringen av Försvarsmakten. På Socialdemokraternas sida i politiken förespråkas skattehöjningar, på Moderaternas sida är lösningen prioriteringar av befintliga medel.
Detta innebär ett vägval. Valet kan ses som en folkomröstning kring om staten ska växa eller ej.
Att lägga sin röst i den här folkomröstningen är något alla bör göra. Det spelar roll för hur Sverige ska utvecklas och varje röst kan bli avgörande.
Och bara det att vi kan rösta om framtiden för hembygden är något vi behöver vårda. Det visste den ukrainare som för hundra år sedan läste sin frihetsvisa på Omberg, och det vet hans sentida landsmän som i dag strider för sin rätt att bestämma sitt eget öde.
Edvard Hollertz är agronom och ledarskribent i ATL