Några dagar efter Internationella kvinnodagen kan vi av färsk statistik om löner, makt, arbetsfördelning med mera konstatera att vi som samhälle har en del kvar att jobba med. Men det har också hänt saker. Även om Sverige har kvar att utse en kvinna till statsminister, leds nu fem av åtta riksdagspartier av en kvinna (och en man, i MP:s fall). Tre av dessa är borgerliga.
Eftersom M och S är bortom allt rimligt tvivel att samarbeta om regeringsmakten (ingen av herrarna Löfven eller Kristersson nöjer sig med något annat än statsministerposten) är det upp till de tre mindre före detta allianspartierna att avgöra vartåt borgerligheten – och därmed den klassiska blockpolitiken – tar vägen efter nästa års val. Och här är Annie Lööf (C), Ebba Busch (KD) och Nyamko Sabuni (L) långt ifrån eniga.
Den stora skillnaden finns i deras syn på samarbete – med S, SD och varandra. Lööf är kompromissvillig åt alla håll utom SD:s. Rådande Januariavtal skapar bryderier och frustration hos samtliga avtalsparter med undantag för Centern. Avtalet har inneburit förverkligande av borgerlig politik, fastslår Lööf nöjt. Häromdagen meddelade hon att samarbetet gärna får fortsätta efter valet förutsatt att de politiska vinsterna, inklusive ett uteslutande av SD, fortsätter. Samarbeten kommer att bli nödvändiga och valresultatet avgör hur dessa kommer att se ut, löd svaret från Löfven. En möjlig väg alltså.
Ebba Busch (KD) får för närvarande mest svara på frågor om sin omtalade husaffär, som kan visa sig bli en riktigt dyr historia för Kristdemokraterna vare sig Busch segrar i rätten mot den 81-årige husägaren eller inte. Politiskt har KD försökt inta position tillsammans med M som tydligaste opposition, villiga att förhandla med alla andra för att få till en borgerlig regering. Det är S som är det röda skynket, inte SD. Där finns sakpolitik att enas kring, är Buschs linje.
Den vägen lockar även Nyamko Sabuni (L), som länge irriterat sig på Januariavtalet och sedan hon tillträdde som partiledare sökt en väg att ta sig ur det. Sabuni vill göra Liberalerna tydligare borgerligt och avsluta samarbetet med regeringen – även om kompromisser med SD är priset att betala. Men hon har inte partiet med sig, konflikten är för öppen ridå och L balanserar på 4-procentsgränsen.
Den gränsen närmar sig också KD. M och C sitter säkert, men drar just nu åt helt olika håll. Med ett och ett halvt år kvar till valet är de borgerligas väg osäkrare än på länge. Eller öppnare, beroende på hur man ser det.