I torsdags sändes SVT:s program “Sverige möts” ifrån Norrköping. Programmet är en direktsänd och modererad debatt om aktuella ämnen. Torsdagens ämne var kultur, under titeln “ABBA eller Beethoven? Vilken kultur ska vi ha?”
Programmet var bra, jag rekommenderar alla som är intresserade av ämnet att titta på det. Inte helt oväntat dock handlade inte debatten om vilken typ av kultur som staten ska finansiera, utan snarare om hur viktig kulturen är kontra andra kommunala uppgifter.
Alla i SVT:s debatt var överens om att vi är inne i en svår ekonomisk situation just nu. Vissa menade att vi just därför behöver satsa mer på kulturen, andra att vi behöver spara in på den just därför.
Men sanningen är att kommunpolitik ofta är pragmatiskt snarare än ideologiskt. Budgeten behöver hålla och verksamheterna ska fungera. Ska de där extra kronorna gå till fler lärare, eller billigare biljetter till konserter? Vad som är rätt och fel i den situationen skiljer sig åt från person till person, men det visar på svårigheten som kan uppstå när en budget läggs. Ofta vill man lägga pengar på mycket mer än vad man kan.
En av dem som medverkade i debatten var kommunstyrelsens ordförande Sophia Jarl (M). I sitt öppningsanförande sa hon att budgeten saknar 500 miljoner. Därför har kommunen valt att lägga besparingar på knappa 1,5 procent på kommunens nämnder. Hon sa:
– Jag kan inte gå ut i en skola och be lärarna öka sina intäkter. Jag kan heller inte gå till ett äldreboende och be sjuksköterskorna öka intäkterna till kommunen, men vi har en symfoniorkester i Norrköping [...] den kan öka sina intäkter.
Det är sant. Kulturen i Sverige är nämligen väldigt beroende av offentliga medel. Dramaten finansieras till 80 procent av skattemedel och Scenkonst Öst till 89 procent, för att ta några exempel. Den kan alltså rent matematiskt öka sina intäkter.
Den här retoriken gör dock många väldigt oroliga. Vad som ska hända med alla barn och vuxna som är verksamma inom kulturen i Norrköping? För kulturen är viktig. Man är nog lite trångsynt om man inte ser att kulturskolan och liknande spelat stor roll för att skapa många av de artister vi har här i Sverige idag, likt det Lars Winnerbäck beskrev i Corren. Kulturen har en viktig roll att spela, både för barn och vuxna, och där spelar kommunala medel en roll.
Men kulturpolitiken innehåller också olika delar. I ett tufft ekonomiskt läge behöver man ofta skära ner, men barnens bästa, som till exempel kulturskolan, bör vara det sista man skär ner på. När det är tuffa tider ska det kanske därför vara lite dyrare att gå och se Norrköpings symfoniorkester, men i utbyte kan skolan och ungdomskulturen fungera som vanligt trots ökade kostnader, till exempel.
Inget parti jobbar dessutom särskilt aktivt för att förändra den offentliga finansieringen av kulturen. Som sagt är kommunpolitiken mer pragmatisk än vad man kan tro. Det handlar snarare om människors förväntningar. Folk förväntar sig att Moderaterna ska vilja skära ner i kulturen. Det är en tydlig, redan uppritad konflikt som är lätt att applicera på kulturdebatten i stort. Det som började som en kommunal budgetfråga i Norrköping har därför fått symbolisera en hel debatt som förs i Sverige just nu. Men faktum är att beslutet, att spara på kommunens nämnder, hade antagligen ett alternativt styre också tagit. Till syvende och sist kommer den här besparingen inte ha så stora konsekvenser på Norrköping. Med det sagt är en debatt om vad kommunen faktiskt ska finansiera alltid välkommet. Kom ihåg bara att kommunen aldrig kan finansiera allt.
Låt mig även skicka med ett råd till er som läser det här. Scenkonst Öst finansieras av Norrköpings kommun, Linköpings kommun och Region Östergötland tillsammans. Det betyder att du finansierar Norrköpings symfoniorkester och resten av deras verksamhet. De spelar väldigt fint, och det ska vi som östgötar vara stolta över. Passa på att gå dit, lyssna och stötta dem om du tycker de är bra, du betalar ju trots allt redan för den. Du hade ju aldrig betalat för Netflix, eller fler tv-kanaler, eller en konsertbiljett, men sen inte tittat på det, eller hur?