En av mina första möten med Corren skedde på Bankekinds skola. Jag gick på lågstadiet och vi hade en “yrkesdag”. Vi fick besök av Anna Lindberg, som senare kom att bli Correns chefredaktör. Hon berättade om livet som journalist på Corren.Vad är en nyhet, vad är allmänt intressant etcetera? Jag minns att jag tänkte att Corren kändes som en häftig arbetsplats, även om jag inte visste då vad en ledare var.
Jag kunde såklart inte veta det heller, men idag påbörjar jag min andra sommar som vikarierande politisk redaktör för Östgöta Correspondentens ledarsida. Det har jag verkligen sett fram emot. Inför denna “säsong två” har jag tagit inspiration från tidningens historia.
Corren är en landsortstidning, och i stort sett alla sådana har en politisk ståndpunkt, även om det inte märks på nyheterna. Corren är oberoende borgerlig. Det är det vanligaste i Sverige. Anledningen till att majoriteten av dagstidningarna är liberala kan förklaras av tidsandan de skapades i.
För även om Sverige var tidigt ute med tryckfrihetsförordningen har den vid flera tillfällen stoppats, inte minst av olika kungar. År 1774 utfärdade Gustav III en förordning som krävde förhandsgranskning och godkännande av kungliga myndigheter för allt tryckmaterial som publicerades. Det var en krigsförklaring mot det fria ordet. I kamp för sann tryckfrihet skapades då ett stort antal dagstidningar i början på 1800-talet.
Den första moderna tidningen i Sverige var Aftonbladet, som grundades av Lars Johan Hierta, en viktig figur för den svenska liberalismen. Han menade att tidningar skulle vara självständiga och driva fria åsikter. Tidningarnas opinionsbildning var speciellt viktig innan Sverige hade stabila partier.
Östgöta Correspondenten grundades 1838 av Henrik Bernhard Palmær. Han hade sedan tidigare skrivit i Aftonbladet, men fått sparken efter ett bråk med Hierta och Esaias Tegnér. Vid det laget hade han fått sparken ett par gånger och startade istället sin egen tidning.
Corren ska på den här tiden ha haft taggarna pekandes utåt och hänsynslöst anfallit Palmæra ovänner. Palmær blev till exempel vid ett tillfälle åtalad för "hädelse mot Guds ord" efter att ha skrivit otrevligheter om Linköpings domprost. Corren var alltså, helt tidsenligt, en plats för oppositionsbildning främst och nyhetskälla därefter.
Tidningen togs dock snart över av Carl Fredrik Ridderstad. Under hans fyrtiofyra år som redaktör kom Corren att bli en av Sveriges mest framstående lokaltidningar. Corren blev med tiden allt större. Sedan 1892 ges den ut sex dagar i veckan.
När tidningarna skapades behövde de hitta en läsarbas för att säkra inkomsterna. Nyheter och åsikter hade inte samma naturliga uppdelning då som nu är norm. Hela tidningen hade lite samma uppgift som ledaren har idag: en plattform för opinionsbildning. I tidningarnas uppdrag låg att, för att citera Expressens förste chefredaktör Ivar Harrie, att: ”väcka, oroa och förarga” (SvD).
Med tiden förpassades åsikterna till ledarsidan och målet blev ett annat än att väcka, oroa och förarga – både för Corren och de flesta andra tidningar. Corren fortsätter utvecklas med tiden den finns i. Mycket har hänt under alla år. I tidningens närhistoria finns till exempel en hel del som många av er läsare säkert minns. Regnbågen och Bytingen med mera.
I sommar sitter som sagt jag på ledarsidan och jag vill att fler läsare hittar hit. Förhoppningsvis kommer jag inte bli åtalad för att tala illa om domprosten (förhoppningsvis gör jag det inte heller), men mycket annat ska jag skriva om!
Mitt första minne av Corren är från sent 00-tal, men gemensamt har vi koll. Vill du att jag skriver om någonting speciellt? Kanske har du ett tips på någonting som händer i din kommun? Mejla mig på johanna.trapp@ntm.se vettja! Har vi tur kanske det till och med blir ledare i Henrik Bernhard Palmær anda.