Det är bra när politiker har ett bagage

Stäng inte politiken för människor som inte har levt som en statsministerkandidat redan från unga år.

Muharrem Demirok (C).

Muharrem Demirok (C).

Foto: Anders Wiklund/TT

Ledarkrönika2023-01-14 05:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Muharrem Demirok, nybliven östgötsk riksdagsledamot och tidigare kommunalråd i Linköping, är föreslagen av valberedningen att bli ny partiledare för Centerpartiet. Det hade få trott för ett år sedan.

Torbjörn Nilsson, Kisabördig politikreporter i Svenska Dagbladet, har beskrivit det som att den ingen från början trodde på till slut stod ensam kvar. Dels för att de mer favorittippade blev utslagna. Dels för att Demirok har sagt rätt saker i valprocessen.

En som dock tidigt lyfte Muharrem Demiroks namn var den tidigare Centerprofilen Staffan Danielsson, bosatt i Bankekind och numera drivande i Kristdemokraternas lantbrukssatsning. Redan i augusti förra året spekulerade Staffan Danielsson i vem som skulle kunna bli nästa centerledare efter Annie Lööf. På sociala medier skrev han att han trodde på ett namn som sällan nämns – Muharrem Demirok.

Att partiledarval fortfarande kan överraska är i någon grad hoppingivande. Det verkar som att i takt med att politiken har polerats och professionaliserats alltmer blir det svårare att nå toppositionerna om man inte från unga år har levt som en statsministerkandidat. Vilket få har.

Minsta snedsteg kan diskvalificera från politiska uppdrag. Extremexemplet är kanske Linköpingsbördiga Cecilia Stegö Chilò (M), som tvingades avgå efter tio dagar som kulturminister för att hon inte betalt TV-licens och anlitat städhjälp svart.

I det ljuset har Muharrem Demirok ett tyngre bagage att bära. Han är dömd för misshandel vid två tillfällen, har jobbat svart, åkt dit för fortkörning och prövat marijuana.

Samtidigt bör en del försyndelser gå att lägga bakom sig. Blir offentlighetens krav att politikerna inte ska få ha minsta förseelse slutar de folkvalda församlingarna att spegla befolkningen. Det leder i sin tur till att en del grundläggande erfarenheter av livet och vad det vill säga att vara människa saknas i riksdag och regering.

Att Muharrem Demirok – trots många år som kommunalråd i Linköping – inte alltid har varit inställd på en politisk karriär antyds också i en intervju från Corren i samband med hans 40-årsdag 2016: ”Ska jag bara släppa allt, dra till Turkiet och hyra ut båtar till turister? Ska jag bli som Ernst Kirchsteiger och renovera ett torp i Stjärnorp? Vad är nästa steg? Det brottas jag jättemycket med. Jag kan få panik över det, riktig panik. Jag får känslan: Vad ska jag bli när jag blir stor?”

Om Demirok här gav uttryck för tidig åldersnoja eller en inställning att politiken går att släppa när som helst är oklart. En förhoppning är det senare. För det är något som det är för lite av.

Det är få politiker på höga positioner som verkar vara så oberoende och ha något annat att falla tillbaka på att de kan stå upp för sin åsikt, om det så leder till att de behöver avgå. En som under de senaste tio åren har visat sig stå benhårt för sin åsikt – även när det innebar att han förlorade sin politiska karriär – var den östgötske riksdagsledamoten Finn Bengtsson (M). Hans motstånd mot decemberöverenskommelsen ledde till utfrysning i riksdagsgruppen.

Varför ser vi då få politiker som väljer att gå sin väg, likt Finn Bengtsson? Det lär ha flera förklaringar. En är att valsystemet utgår från partier. Ribban för att bli personvald är högt satt. Så det är egentligen viktigare för en politiker att bli placerad i topp på en lista inför valet, än att få många kryss av väljarna. Därmed saknar många politiker ett starkt mandat från väljarna i valkretsen. Den viktiga lojaliteten blir i stället till partiet.

En annan delförklaring till att få politiker går emot partierna lär vara att många är beroende av politiska uppdrag för såväl försörjningen som det sociala sammanhanget. En orsak till det är att det har skapats karriärvägar inom politiken som spänner närmast från vaggan till graven. Det växande antalet politiska tjänster i kommuner och region gör att personer som tidigt intresserar sig för politik kan få sitt första jobb för partiet i stället för i kassan på ICA. Det går relativt enkelt att omvandla ett engagemang i ett ungdomsförbund till en heltidstjänst som politisk tjänsteperson och därefter gå vidare till rådspost i kommun eller region alternativt riksdagen.

Men att vara politiker bör inte vara en livsuppgift. Det bör finnas en värld utanför det offentligas hägn. Och kraven på de folkvalda får inte bli så höga att bara proffspolitiker kvalificerar.

Politiker behöver kunna stå upp för vad det tror på och ha levt ett liv som gör att de förstår vad de beslutar om.

Edvard Hollertz är agronom och ledarskribent i ATL – Lantbrukets affärstidning