Vi tänker oss att framtiden är ljus. Att det blir bättre – dag för dag, år för år. Att nästa generation får det bättre än den tidigare.
Men den senaste tiden har hoppet om den ljusnande framtiden kommit av sig. Det räcker inte heller med terrordåd riktade mot svenskar, ett alltmer besinningslöst gängvåld och krig i Europa. I skuggan av de brutala dåden hotar en krympning av den skattefinansierade välfärden.
Sverige kan stå inför en våg av skolnedläggningar och försämrad vård. Orsaken? Att många kommuner och regioner befinner sig i en ekonomisk kris.
Det som har drabbat kommunsektorn är en perfekt storm. I stort sett alla kostnader ökar samtidigt som skatteintäkterna förväntas minska till följd av svagare konjunktur. Inflationen gör att pensions- och räntekostnaderna skenar.
Enligt en nyligen publicerad rapport från SKR, Sveriges kommuner och regioner, förväntas kommunsektorn i landet göra ett underskott på 6 miljarder kronor i år. Nästa år blir det än värre – då uppgår underskottet till 31 miljarder kronor. Annika Wallenskog, chefsekonom på SKR, förutspådde häromdagen skolnedläggningar, minskade öppettider för samhällstjänster och längre resor för att få vård.
Snart lär också sparkraven stå som spön i backen. Kommunerna kommer i framtiden inte att ha råd att göra lika mycket som i dag. Och att höja skatten för att kompensera skulle åderlåta hushållen till en grad som inte är försvarbar. Men många politiker lär vilja vänta in i det sista innan impopulära besparingar presenteras. Det sista som överger kommunpolitikern är hoppet om att regeringen ska komma till undsättning med ytterligare statsbidrag.
Vi bör dock utgå ifrån att det i alla kommuner och regioner vänds och vrids på olika besparingar. En del förslag har redan börjat sippra ut.
Region Östergötland meddelade häromveckan att personalkostnaderna ska minskas med sex procent. Det motsvarar 600 medarbetare. I Motala har förvaltningen nyligen föreslagit nedläggningar och sammanslagningar som berör tätortens förskolor och skolor.
Vissa kommuner har dock en bättre utgångspunkt än andra. Exempelvis ser den ekonomiska situationen långt ljusare ut i Linköpings kommun än i Norrköpings, som i veckan presenterade ytterligare neddragningar inom skolan.
Samtidigt är inte Linköping befriad från behovet av strukturreformer, till följd av besparingskrav och vikande elevunderlag. I våras beslutades det om att avveckla elva förskolor samt Fredriksbergsskolan, Atlasskolan, Ljungs skola och Rappestad skola.
Att det ofta är de små skolorna som försvinner är talande. I årtionden har centralisering genomsyrat kommunsektorn. Och dragningen mot större skolor, vårdcentraler och sjukhus lär än mer förstärkas av det pågående stålbadet. För alla som uppskattar andra värden – likt småskalighet, mångfald och valmöjligheter – är det ingen upplyftande framtid som hägrar.
Lyckligtvis är samhället större än det offentliga. Det finns alternativ till statligt, kommunalt eller regionalt huvudmannaskap. Kooperativ, stiftelser, ideella organisationer och trossamfund har en möjlighet att kliva fram i det här läget, där det offentliga backar och företagens investeringsvilja minskar.
Om vi framöver vill behålla dagens servicenivå lär det krävas att människor går samman och på ideell basis gör sådant som det offentliga inte längre har råd med. Det kan vara att på en ort ta över ansvaret för delar av kulturskolan, ta över driften av mindre skolor och ålderdomshem samt helt och hållet säkerställa tillgången till lokaler för kultur och idrott. Kanske kan också de kommande åren vara tiden då en del av friskolereformens intentioner förverkligas – då ideella aktörer i stället för stora koncerner startar skolor.
I Sverige är vi dock ovana vid att någon annan aktör än det offentliga tar ansvar. Det är nog därför som ensamma äldre beskrivs som ett problem för den kommunala hemtjänsten – i stället för att fråga sig var de anhöriga finns. Eller att rikspolitiker avkrävs svar på varför unga dras in i grov kriminalitet – i stället för att frågan riktas till föräldrar.
Nu har vi dock kommit till en punkt där det offentliga inte längre lär ha kraft eller råd att ta allt större ansvar för allt och alla. Och det är i grunden bra. För det tvingar oss alla att ta ett större ansvar för människorna runt oss och platsen som vi bor på. Vi måste börja bry oss mer.
Det räcker inte längre att betala skatt och sedan låta det offentliga sköta samhällsbygget. Vill vi att nästa generation ska få det bättre måste vi alla hjälpas åt.
Edvard Hollertz är tillträdande politiskt redaktör i Corren.