Suorvadammen vid Porjus kraftverk.
Jag kan sitta länge och titta på rotorbladen när de drivs av vinden här på Östgötaslätten utanför Västerlösa. Naturens krafter omvandlas till energi inför mina ögon. Tekniken som tidigare malde mjöl i en väderkvarn har förfinats, anslutits till ett nationellt elnät och möjliggör våra moderna liv, med elbilar, paddor och telefoner.
Vindkraft väcker känslor som jag aldrig har förstått. Många tycker att vindkraftverken är fula. Andra menar att de låter mycket och att de dödar fåglar. Jag tycker att de är vackra där de står på fälten eller sträcker sig över trädtopparna. De är symboler för mänsklig förmåga. När jag springer mina löprundor eller ger mig ut med cykeln så kan jag hitta bäring med deras hjälp.
Genom århundraden har vi människor format landskapet utifrån vårt behov av att skörda energi. Gamla kvarnar och kraftverksdammar, som på sin tid var våldsamma ingrepp i lokala naturmiljöer, skapar i dag ofta populära rekreationsområden som Svartåfors badplats eller Motala ströms ravin i Ljungsbro.
Allt är inte fullt lika muntert. Under en resa mot Nordkap stannade familjen till nedströms vid Porjus kraftverk. Dammen tornar upp sig där den dämmer upp Stora Luleälv. Det är ett ingrepp i landskapet vars skala är svår att förklara i text. Samtidigt både groteskt och vackert.
”Alla vill ha energi, men ingen vill se den bli till”. Orden kommer från ett inlägg i en tråd jag följer på den stora sociala medier-plattformen. Meningen sammanfattar samtiden. Vi svenskar blir alltmer beroende av energi i vår vardag. Till år 2050 förutspås vårt energibehov fördubblas. Samtidigt vill ingen att energiproduktion ska finnas i deras kommun, i närheten av deras vardag.
Varje vecka går det att läsa om kommunpolitiker och medborgare som protesterar mot etablering av energiproduktion. Tanken på vindkraftverk skapar ramaskri i bygder i både länets norra och södra delar. Samma sak är det med solcellsparker, som av någon anledning alltid måste placeras på jordbruksmark i stället för tak i staden.
En förnyad diskussion om kärnkraft orsakar också den nygrävda skyttegravar i kommuner. I Motala är majoriteten för att utreda, medan Socialdemokraterna verkar vägra att ens prata om saken. I Åtvidaberg kan Sverigedemokraterna förvisso tänka sig kärnkraft, men bara i stället för vindkraft. I Vadstena säger de annars kärnkraftskramande Moderaterna nej till uranbrytning i kommunen. Centerpartiet är emot uranbrytning i hela Östergötland.
Christian Gustavsson, krönikör på Correns ledarsida.
Att människor reagerar på förändringar i sin närmiljö är inte konstigt. Det finns såklart en oro över etableringar, hur det påverkar vardagen och värdet på den egna fastigheten. Det är svårare att respektera politikens kortsiktighet.
Sverige behöver mer energiproduktion och någonstans måste den ske. Att som lokalpolitiker enbart agera vindflöjel inför byopinioner inger inte förtroende i längden. Det finns goda skäl att lyssna på människors oro, men det finns också skäl att visa ledarskap. Alla vill ha energi och därför måste vi hjälpas åt.
Christian Gustavsson är doktorand och tidigare kommunpolitiker (M) i Linköping.