I sommar ökar risken för att vi östgötar inte får den vård vi ska ha. I måndags var det 22 överbeläggningar på Universitetssjukhuset i Linköping.
Vad innebär då det här? Om vi går till Socialstyrelsens definitioner betyder det att 22 patienter vårdas på en vårdplats som inte uppfyller kraven som ställs på fysisk utformning, utrustning och bemanning som säkerställer patientsäkerhet och arbetsmiljö.
Och värre kan det bli. Enligt Vårdförbundet Östergötland är fler överbeläggningar och stängda vårdplatser att vänta under sommaren.
Tyvärr är det här inget nytt. Under sommarens semestertider tvingas en del avdelningar mer eller mindre att stänga ner. Och så är det varje år.
Någon gång efter midsommar börjar den krisartade stämningen. Samma sak är det under jul- och nyårshelgen. Marginalerna inom sjukvården är så små att verksamheten inte klarar av att personal tar semester.
Situationen är allvarlig. Det kan omöjligt vara en överraskning att sommaren återkommer, så planeringen bör vara bättre. Men för Region Östergötland framstår varje sommar vara den första.
En sjukvårdsorganisation som inte ens klarar årliga semestrar är inte heller rustad för annat utanför vardagen. Det märktes under coronapandemin.
Ett tungt vägande skäl till att samhället stängde ner under coronakrisen var ju för att sjukhusen riskerade att bli fulla och sjuka patienter inte få någon vård. Och om många svårt sjuka människor nekas vård efter att i ett liv ha betalt en stor del av sina inkomster i skatt eroderar acceptansen för skattesystemet och staten. Med andra ord visade pandemin att sjukhus utan marginaler allvarligt kan hota hela samhällsbygget. Det här var den omskakande insikten som ogärna sattes ord på när pandemin rasade som värst.
Vi kan också fråga oss om samhällskontraktet verkligen höll under pandemin. Det är troligt att en del äldre som haft chans att tillfriskna om de fått den bästa vården aldrig gavs den möjligheten. I stället blev de kvar på sina boenden, på grund av att läget var så ansträngt på landets sjukhus.
Att situationen ändå inte blev värre under pandemin har vi personalen inom vården och omsorgen att tacka för. Det var undersköterskan som isolerade sig från familjen för att inte smitta patienter. Det var sjuksköterskan som inte fick någon semester. Det var läkaren som tog det ena övertidspasset efter det andra. Och det var all personal på ålderdomshem och hemtjänst, paramedicinare och chaufförer som alla utsatte sig för risk och sjukdom för att rädda oss andra.
Om det var viljan att hjälpa medmänniskor eller plikten som fick så många att slita och sätta sina vanliga liv på paus de där pandemiåren ska vara osagt. Men de gjorde det som krävdes.
Kanske var det också löftet om att det skulle blir bättre som fick en del att se en fortsatt framtid inom vården. För under coronapandemin började en ny politisk vision formuleras. Inte bara hyllades sjukvårdspersonalens insatser. Det framstod alltmer som att 2020-talets stora politiska projekt var att stärka sjukvården.
Den kanske viktigaste politiska lärdomen av pandemin var att det behöver finnas tillräckligt med personal, lokaler och utrustning för att klara ett ökat tryck eller ett bortfall av delar av arbetskraften. Det skulle göra även de ansträngda somrarna till ett minne blott.
Men sedan klingade pandemin av och Ryssland anföll Ukraina. Ovanpå det elkris och lågkonjunktur. Och nu verkar alla stora ord om sjukvården vara som bortblåsta.
I stället för satsningar hägrar besparingar. Region Östergötland beräknas gå back med 1,5 miljarder kronor i år. Bakom det stora minusresultatet finns stigande räntor, högre priser och ökade pensionskostnader till följd av inflationen.
För att hantera den svåra ekonomin i Region Östergötland har bland annat anställningsstopp inom vissa delar av verksamheten införts. Det genomförs även en generell besparing på två procent.
Lika självklart som det är att politiken behöver anpassas efter omvärldshändelser lika besvärande är det ändå hur snabbt de politiska buden ändras. Sjukvårdspersonalen har gått från att hyllas som hjältar under pandemin och utlovas förändring till att återigen möta en pressad sommar.
I sommar – precis som under pandemin – verkar förväntan vara att verksamheten ska bäras av personal som får jobba hårdare för en vård som stundtals inte lever upp till kraven. I längden räcker dock inte applåder som lön för mödan. Ska personalen stanna och ny attraheras till de omvårdande yrkena krävs en sjukvård med marginaler, även om det kostar.
Edvard Hollertz är tillträdande politisk redaktör i Corren.