Häromveckan beskrev jag i en krönika att ingen riktigt vet hur många miljarder olika företagsstöd kostar varje år. Nu kommer Skattebetalarna med en ny sammanställning. Och får det till 50 miljarder.
Summeringen i Christian Sandströms rapport ”Den industripolitiska återvändsgränden 2.0” inkluderar coronastödet i form av korttidsarbete. Vilket tveklöst var ett företagsstöd. Men också ett exceptionellt stöd i en exceptionell situation. Bortser man från detta bidrag så slutar beräkningen av de gamla vanliga stöden ändå på 40 miljarder per år. Det är nästan hela försvarets driftbudget. Och mer än hela polisens kostnader.
Rapporten poängterar att befintlig forskning pekar på mycket svag, eller ingen, långsiktig nytta med stöden. När företagsstöden ska utvärderas brukar det i regel låta positivt. Men undersökningarna görs oftast av konsultföretag eller myndigheterna själva. Och riksrevisionen konstaterade häromåret att 2 av 37 granskade utvärderingar inte höll måttet.
Det är en extra sorglig historia att ta del av hur de industripolitiska stöden bidrog till att vissa regioner halkade efter i utvecklingen. Välvilliga politiska beslut för att ”rädda” lokala industrier från marknadens utveckling ledde istället till en snabbare färd mot undergång. Med exempel på nybyggda fabriker som överges efter några år. För att lösa den regionala ojämlikheten som uppstått införs ännu mer industristöd. Som bidrar till att upprätthålla en bristande produktivitetsutveckling och skapa ett allt större avstånd mellan regioner.
Historien upprepar sig fortfarande. Rapporten pekar på att företagsstöden vuxit i omfattning sedan finanskrisen 2008. Oavsett vilken regering som styrt. Och att den gamla kloka uppfattningen att staten inte ska intervenera på marknaden blivit omodern. Ekonomiska kriser, klimatfrågan och bristande konkurrenskraft gör att politikerna fortfarande lockas av bidragen.
I dag vill industripolitiken inte bara gynna enskilda företag och regioner eller förlänga livet på döende branscher. Nu försöker man sig på stora innovationsinvesteringar som ska rädda såväl klimatet som konkurrenskraften. Efter etanolet och biogasen kommer nu vätgasen och det fossilfria stålet.
Den här politiken behöver omprövas. Bevisbördan för bidragens nytta måste ligga på beslutsfattarna. Kostnaderna bör synliggöras. Såväl de 40-50 miljarder som lätt kan ställas mot andra behov, som det faktum att de stöd staten betalar ut idag tränger bort de mer produktiva alternativ som skulle kunna växa fram istället.
Jakob Styrenius är ledarskribent på Västerviks-Tidningen.