Jag återvänder ofta till Per-Anders Fogelströms böcker. I stadserien får vi följa hur det moderna Stockholm växer fram, sett genom ögonen på Henning, Lotten och de generationer som följer. Strävan efter ett bättre liv för familjen går hand i hand med framväxten av folkhemmet.
Fogelströms ord fångar ofta även det samtida Linköping. När allt fler människor och företag söker sig hit så lägger det grunden för vårt fortsatta välstånd, men det leder också till växtvärk när människors invanda mönster och omgivningar förändras. Säkert är det en och annan läsare som känner en saknad och sorg över det Linköping som förvandlas, som aldrig mer blir som förr, men det är värt besväret.
Att det är nödvändigt för Linköping att växa och utvecklas gör inte att det är enkelt. Vi har alla ondgjort oss över byggkaos i vår omgivning eller över någon gata som har stängts av. Vår tillvaro förändras av nya hus som byggs, grannar som kommer tätt inpå och stadens buller. Att bo i en kommun som växer och som gör utrymme för fler är ofta besvärligt, men alternativet är sämre. En kommun som inte lockar till sig nya människor, ny talang och nya företag kommer förr eller senare att vara en kommun på dekis.
Tillväxt och förändring är inte något som välkomnas av alla. På insändarsidor, i sociala medier, i kommentarsfält så sprids motståndet, ofta under pseudonym. Nya bostäder, nya företag som startar, företag som flyttar hit, nya restauranger, nya gång- och cykelbanor möts med åtminstone en nedåtvänd tumme eller en arg kommentar.
Två påståenden brukar återkomma från de som motsätter sig att Linköping växer. Det ena är att varje grönyta bebyggs. Det brukar vara ett svepande påstående, utan exempel. Skälet kan möjligtvis bero på att åtminstone inte jag kan komma på några kvalitativa grönområden som bebyggts. Parkeringen vid Länsstyrelsen? Eddan? Brandstationen? Knappast. Grässträngen mellan Djurgårdsgatan och Stolplyckan, trots att den inte kan saknas av fler än en handfull hundrastare?
Det andra påståendet brukar vara att alla är emot att det byggs. Det är helt enkelt inte sant. Tvärtom så är vi många som vill se ett större, ett urbanare och ett tätare Linköping, med plats för fler människor och fler företag. Låt staden få vara en stad.
Det inledande citatet från Fogelström rymmer sentimentalitet, men det förtjänar att sättas i sitt sammanhang. Stadserien är inte en berättelse om att blicka bakåt med ånger, utan om en hoppfullhet inför framtiden. Den fångar en strävan efter att ge nästa generation någonting bättre. Den lär oss värdet av att möta förändring och nya människor med tillförsikt – samtidigt som det är tillåtet att sakna människor och platser som går förlorade.
"Dagens stad är resultatet av föregående generationers drömmar och arbete men också ett barn av nuet, ett uttryck för oss som lever och verkar här nu. Staden blir aldrig färdig, fullbordad. Den förvandlas oavbrutet, förnyas och förändras. Samtidigt är den evig, på något sätt finns allt det förgångna kvar, lagrat."
Det finns ett värde i att minnas det Linköping som har varit, men framtiden för staden och för dess människor kan inte byggas enbart på minnen. Vi är många som har flyttat hit för utbildning, för arbete, för kärlek. Vi är också många som vill ge kommande generationer möjligheten att också finna sin lycka här.
Christian Gustavsson är civilingenjörsstudent och tidigare kommunpolitiker (M).