En vän till mig myntade uttrycket ”politiskt free card”, alltså en åsikt man kan ha oavsett om den passar in med ens övriga politiska uppfattningar. Det kan till exempel vara att man föredrar friskolor fast man i regel är emot privatiseringar. I mitt fall är det att jag vill bevara monarkin, trots att åsikten kan tänkas rimma dåligt med liberala värden om meritokrati och en liten stat.
Detta blev relevant i veckan, då SVT släppte en dokumentär med namnet ”Sveriges sista kungar” för att markera kung Carl XVI Gustafs femtioårsjubileum. I dokumentären pratar han om ändringen i successionsordningen som gjorde att prins Carl Philip sex månader gammal fick lämna över kronprinstiteln till sin storasyster. Kungen har fått kritik för att tycka att det är orättvist att prinsen aldrig blir kung. (SVT 3/1). Detta är svårt att försvara. Prinsen blev inte bestulen, beslutet var praktiskt taget fattat innan han föddes.
”Man får inte glömma att kungen tillhör en annan generation”, tänker jag ibland. Men konstiga uttalanden sätter monarkister på pottkanten. Behöver kungafamiljen censureras för att rädda monarkin?
Monarkin gör mycket bra för Sverige. Den agerar enande kraft mellan gamla och nya Sverige. Kungafamiljen ger dessutom upphov till turism, är en viktig del av vårt kulturarv och är enligt en majoritet av svenskarna ett trevligt inslag (Sifo, 2016). Men för varje gång en medlem i familjen gör bort sig äventyras allt detta.
Alternativet vore att en gammal avdankad politiker i egenskap av president gör kungens jobb. Mediatränad visserligen, men utan den stjärnglansen en kunglighet ofta har.
I dokumentären säger kungen så här om sin dotter, kronprinsessan Victoria: ”Hon är ju väldigt engagerad, självfallet. Det har jag ju förstått”, snarare än att inse vilken otrolig tillgång hon är (SVT 3/1). Det är hon som kommer att rädda den svenska monarkin. Kronprinsessan är nämligen den mest populära medlemmen i kungafamiljen. Enligt Kantar Sifos undersökning från 2021 har 54 procent högst förtroende för kronprinsessan, vilket går att jämföra med kungens tio procent. Ur synvinkeln att bevara den svenska monarkin var bytet av tronarvinge klokt.
Men det hade man aldrig kunnat veta i förväg. Norge har också förändrat sin successionsordning, men deras förändring började gälla först en generation senare, som vår kung föreslog. Deras kronprins heter Haakon och är född 1973. Hans syster däremot, prinsessan Märta Louise, är född 1971 men är inte kronprinsessa.
Prinsessan har valt en mer ovanlig väg som kunglighet, då hon till exempel har påstått sig kunna tala med änglar och har använt sin titel för att sälja alternativmedicin. Sedan 2022 får hon inte representera det norska kungahuset (AB 8/11).
En annan parallell kan dras till prins Harry och hans äkta hälft Meghan Markle i Storbritannien. Deras skiljaktigheter med det brittiska hovet skadade både dem och drottningfamiljen.
För att en institution ska stå stabil i tusen år men samtidigt fungera i moderna Sverige behövs stabilitet. För att nå detta behöver kungafamiljens personliga åsikter inte höras offentligt. Ämbetet behöver stå över den nuvarande monarkens egna åsikter. Ibland kan åsikterna ändå vara ett klokt inlägg i samhällsdebatten, som kronprinsessan gjort ett flertal gånger, men detta behöver vara noga uttänkt i förväg.
Nästa steg bör vara att införa en offentlighetsprincip i kungahuset. Självklart ska familjens privatliv värnas, men givet att de lever på offentliga medel bör detta kunna granskas tydligare. Monarkin behöver vara steget före republikanerna.
Vår kung kan vara rolig med sina knasiga hattar och roliga utspel, men hans uttalanden kan också vara spretiga. Det kan vara kul att se att kungen är en riktig person under kronan, men i grunden är det inte hans jobb.
Att Sverige har en så pass fungerande monarki är någonting att vara stolt över. Att monarkin har så starkt stöd likaså. Jag försvarar gärna monarkin, men det vore lättare om kungen inte delar allt han tänker.
Johanna Trapp är student i statsvetenskap och nationalekonomi