Johanna Rudström, hästjejen från Bjärka-Säby som blev stjärna på Kungliga Operan.
Hur argumenterar man för kulturens värde i ett samhälle som blir allt mer fixerat vid siffror? Jag funderade på det när jag hörde Linköpings musikklassers stora vårkonsert för en tid sedan.
I år firar Linköpings musikklasser 40 år. De startade år 1985 på initiativ av Håkan Annerud, som själv var lärare på skolan och musikalisk ledare under många år. Då var skolan belägen i Skäggetorp, men några år senare flyttade den till Folkungaskolan, där den blivit kvar tills nu.
Vid årets upplaga av musikklassernas Vårkonserter hyllades eldsjälar och några av skolans tidigare elever uppmärksammades särskilt: Hollywood-kompositören Ludwig Göransson, operasångerskan Johanna Rudström och givetvis Linköpings och hela Sveriges trubadur Lars Winnerbäck.
Men hur beskriver man egentligen kulturens bidrag till staden? Ofta översätts dess värde till ekonomins språk, eftersom vi lever i ett samhälle där siffror väger tyngre än ord och toner.
Vi som försvarar kulturen pekar därför gärna på att den bidrar till BNP, att Sverige är en världsledande musikexportör, eller att ett rikt kulturliv gör en stad mer attraktiv för företag och investeringar.
Det är inte konstigt att vi pratar siffror när anslagen till kulturen krymper – det verkar vara det enda sättet att nå fram till politiker. Regeringens kulturbudget är historiskt låg – 0,65 procent – och i Östergötland har Norrköping utmärkt sig genom sina drastiska nedskärningar i kulturlivet.
Men Lars Strannegård har vänt sig mot idén att kulturen ska försvara sin plats med hänvisning till siffror – och han borde veta, eftersom han är rektor för Handelshögskolan: ”Om kulturen presenteras som en motor som bidrar till arbetstillfällen, innovation och tillväxt applåderas den av många. Om inte pekas den mot skamvrån”, skrev han i Dagens Nyheter (23/9-2023).
Problemet med detta resonemang är, påpekar Strannegård, att det blandar ihop mål och medel. När ekonomin blir alltings mål, måste allt annat bevisa sitt värde genom att hävda att det tjänar siffrorna. Men vill vi verkligen leva i ett sådant samhälle?
Lars Strannegård, rektor för Handelshögskolan, ser konstens värde.
Jämför med våra egna liv. Målet kan ju inte vara att vi ska ha så mycket pengar som möjligt på vårt bankkonto. Snarare borde vi sträva efter att ha tid att leva, hjälp att ta oss an existensens förunderliga gåta och möjlighet att mogna.
Kulturen hjälper oss med allt detta. Därför är den inte ett medel för ekonomiska mål, utan själva målet.
Så måste det vara också i samhället, tänker jag när jag hör eleverna på Folkungaskolan sjunga och dansa. Pengar har inget egenvärde – deras värde ligger i vad de möjliggör. Och få saker är viktigare att främja än kulturen.
Därför borde vi inte fråga hur kulturen kan hjälpa oss att tjäna mer pengar, utan i stället hur vi kan få så mycket kultur som möjligt för våra pengar.
Säkert har musikklasserna bidragit till Linköpings ekonomi, och de stora artister som skolan fostrat har stärkt svensk BNP. Men det stora bidraget är själva musiken: Den omätbara skönheten låter sig inte fångas i några Excel-ark, utan den spränger alla kalkyler.
Tack för dessa 40 år, Linköpings musikklasser. Inte för era ekonomiska bidrag eller produktionen av storsäljande artister – utan tack för musiken.
Joel Halldorf är författare och professor i kyrkohistoria bosatt i Bestorp.