Det har nu gått någon vecka sedan valresultatet fastställdes. Jag tror inte att någon blir överraskad om jag säger att jag röstade på Moderaterna. Den här tiden borde alltså kännas som en seger, när mitt lag i politiken har vunnit nationellt. Riktigt så enkelt är det inte.
För en Alliansvän har Linköping varit lite av en sluten tidskapsel, men nu är punkten också satt här. Det är ännu ett oskrivet blad vad som ska komma i dess ställe.
Av de två möjliga koalitionsbyggarna, Niklas Borg (M) och Kristina Edlund (S), är det just nu fördel för Socialdemokraterna. Moderaterna har förvisso kommit relativt oskadat ur valet, och hållit stången mot de lokalt små Sverigedemokraterna och parerat intåget av Linköpingslistan.
Borg ser dock problem med att bedriva en ansvarsfull ekonomisk politik tillsammans med nykomlingarna i Linköpingslistan. Sannolikt är Edlund inte fullt lika kräsmagad, fylld av revanschlust och upplyft av att ha gått fram några tiondelar i valet.
Det mesta talar alltså för att Edlund är den som får forma det lokala styret. Makten ligger inom räckhåll, men hon kan ändå inte vara helt glad över den hand hon givits. Ideologiska skillnader mellan samarbetspartier förstår hon sig på och kan hantera. Mer oroad lär hon vara över de ideologilösa nykomlingarna i sällskapet. Klarar Linköpingslistan att samarbeta med andra? Fixar de att stå bakom också impopulära beslut under mandatperioden? Kan de hålla en tydlig gräns mellan kommunens beslut och partigrundarens affärsintressen?
Den ofta anlitade lokala statsvetaren från Linköpings universitet, Johan Wännström, beskriver Linköpingslistan som ett parti av erfarna. De av oss som har en egen erfarenhet av politiskt arbete ser motsatsen. Lejonparten av partiets kandidater saknar helt politisk erfarenhet. De med en bakgrund inom andra partier har ofta haft svårt att samarbeta. Ingen har inom sitt parti haft rollen av att ta ansvar för en partigrupp, än mindre ett samarbete med andra partier.
I ett traditionellt politiskt parti finns en partiorganisation och en gemensam ideologi att ta till när interna motsättningar ska överbryggas. Det återstår att se vad som ska hålla samman de sjuttiotal politikerna i Linköpingslistan när de, utan gemensam ideologisk bas, tvingas prioritera mellan sina många och kostsamma vallöften. Partier som grundas av politiska vildar har en tendens att själva sönderfalla i mindre grupperingar av politiska vildar.
Inför valet var Linköpingslistans företrädare noterbart obekväma inför frågor om hur partiet finansieras. Jag kan bara se ett skäl till otydligheten, att det hade blottlagt ett stort beroende av grundaren, Mikael Cocozza (LL). Det vilar nu ett tungt ansvar på de partimedlemmar som tillträder offentliga uppdrag att hålla en armlängds avstånd mellan politiken och Cocozzas affärer i kommunen. Inte minst fastighetsbranschen – genom ärenden om exploatering, investeringar, försäljningar och upphandlingar – påverkas av kommunala beslut.
Frågan är också särskilt känslig för Edlund, vars parti hållit en hög svansföring i sin kritik mot Lejonfastigheters tidigare ordförande, Magnus Engström (KD).
I skrivande stund är det inte klart hur Linköping ska styras under kommande år. De tre frågor som jag lyfter är garanterat sådant som nu övervägs inom socialdemokratin. Mycket talar dock för att nästa kommunstyrelseordförande heter Kristina Edlund. I sådana fall talar också mycket för att nästa oppositionsledare, Niklas Borg, är den av de två som kommer sova bäst om natten.
Christian Gustavsson är civilingenjörsstudent och tidigare kommunpolitiker (M).