Två dagar efter mordet hade platsen där mannen hittades fyllts med blommor, ljus och sista hälsningar.
15-åringen visste vad han gjorde, därför kommer han undan med fyra års sluten ungdomsvård för mord. Precis så brutalt kan domen mot mördaren vid Åbackarna i Norrköping sammanfattas.
Om 15-åringen till exempel inbillat sig att det egentligen var någon "annan" inom honom själv som utförde mord i blint raseri eller om han helt enkelt inte insåg att han spred död kring sig – ja, då hade rättsfallet sannolikt sett helt annorlunda ut.
Då hade han förmodligen dömts till sluten psykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Sannolikt hade 15-åringen fått tillbringa många år inom slutenvården, kanske resten av livet.
Nu visste han, enligt egen utsago, exakt vad han gjorde. 15-åringen inte bara erkände mordet, han sade sig ha njutit av det. Ånger var inte heller något som fanns i tonåringens vokabulär. Mordet vid Åbackarna var i ordets mest ursprungliga mening ett lustmord.
Att han under rättegången vill ge ett annat intryck behöver inte handla om några nya insikter. Det kan lika gärna handla om ett försök att få ett mildare straff, eller en inre tillfredsställelse av att försöka dupera rätten.
För länge sedan skulle 15-åringen kallats ett monster, kanske besatt av djävulen. Straffet skulle bli därefter. I dag är det lättare att se vansinnesmordet vid Åbackarna som uttryck för just – vansinne. En psykiskt sjuk person, på ett eller annat sätt. En person som behöver vård under lång tid, för sin egen skull men framför allt för allmänhetens, för vi har ju att göra med en på alla sätt farligt sjuk person.
Men det är skillnad på vansinne i dagligt tal, i medicinsk mening och i rättslig. 15-åringen visste vad han gjorde och visade, förutom sin uppenbart patologiska inställning till mord, inga givna exempel på att vara otillräknelig. Han led varken vid tiden för mordet eller den rättspsykiatriska undersökningen av någon allvarlig psykisk störning, enligt den genomförda undersökningen.
Han kunde och skulle med andra ord dömas till fängelsestraff – om han befanns skyldig. Och som tingsrättens ordförande Anders Heiborn konstaterade: "För en person över 18 år hade det tveklöst blivit livstids fängelse". Och, vilket han dock inte tillade, förmodligen just på livstid. För det är den nödventil som finns i det svenska rättsväsendet för farliga personer, som ändå inte döms till sluten psykiatrisk vård. Att kringgå praxis – det vill säga att livstidsstraffet förr eller senare omvandlas till ett tidsbestämt dito. Och låta livstid verkligen bli på livstid.
Fast alltså bara för myndiga personer, över 18. Inte 15-åringar.
En upprörande dom i Norrköpings tingsrätt.
Man ska inte kvälja dom och även om jag personligen tycker att det är lite märkligt att tingsrätten i Norrköping inte dömer 15-åringen till mer än fyra års sluten ungdomsvård, är jag inte mannen att säga vad som istället hade varit det rätta straffet. För vilken betraktare som helst är det emellertid en upprörande dom. Att en mördare – om än så ung – döms till det vanliga löjeväckande straffet ungdomsvård. Det som vi hört så många gånger förut, fast då när unga yrkesmördare "bröstat en fyra för att bli en hundragubbe". Ynglingar som skrattar åt de menlösa straffsatserna.
Fast vi ska samtidigt komma ihåg att om 15-åringen i Norrköping dömts till ett "riktigt" straff hade det inte nödvändigtvis blivit så mycket längre i år räknat, inte i praktiken med tanke på det normala förfarandet med villkorlig frigivning efter två tredjedelar av strafftiden.
I den värsta av världar är det kanske rentav bättre med ungdomsvård än ett bara något längre konventionellt fängelsestraff? Kanske ökar det möjligheterna att äntligen få 15-åringen att reflektera över sina egna brott på ett konstruktivt sätt? Eller så är det bara fromma förhoppningar.
Rättspsykiatriska kliniken Växjö med hög säkerhet är en lämplig plats att förvara farliga personer under lång tid.
Vad som däremot är uppenbart är att situationen är fullständigt oacceptabel. Inte bara för det orimliga att ett bestialiskt lustmord straffas så klent, utan framför allt därför att en – så vitt möjligt att bedöma – potentiellt mycket farlig person kan gå fritt på våra gator igen, redan efter några år. Utan att heller ha fått den kvalificerade tvångsvård som ett psykiatriskt slutenvårdsprogram skulle innebära.
Det vore därför intressant om domen överklagas. Något säger det också om den rättsligt osäkra situationen när Heiborn medger att man övervägde att begära en så kallad second opinion från Socialstyrelsen om 15-åringens mentala status. Vi får se vilka överväganden hovrätten i så fall gör vid ett eventuellt överklagande.
Alldeles oavsett dessa funderingar behöver frågan om fungerande förvaringsstraff utredas av regeringen. Förutsättningarna att döma mentalt instabila personer till sluten psykiatrisk vård bör öka. Likaså måste det finnas rimliga möjligheter att hålla vad man skulle kunna kalla för allmänheten akut farliga personer inlåsta.
Hans Stigsson är politisk redaktör på Norrköpings Tidningar.