Linköping är Östergötlands motor.
Vid sidan om trygghetskrisen är det få politiska frågor som engagerar stadshusets politiker mer än att hålla Linköpings företagare på gott humör. Det finns goda skäl för det, men jag undrar om inte majoriteten – i sin iver att vara företagarvänliga – missar den lägst hängande frukten av dem alla.
Det går bra för vårt Linköping. Enkelt uttryckt är det kommunens företagare och medarbetare som håller i gång Östergötland. Tillväxten i vår kommun utklassar inte bara resten av regionen, vi överpresterar också i en nationell jämförelse.
På marginalen spelar det kanske roll att kommunen gör stora satsningar på företagande. Det har nog aldrig funnits fler i kommunfamiljen som ägnar sig åt att krama företagare, att stötta innovation och att anordna events.
Den egentliga framgången har däremot en helt annan förklaring: Linköpings många högutbildade och våra högteknologiska företag. I den näringsrika mylla som de skapar växer också möjlighet för enklare arbeten inom handel, restaurang, hantverk och industri.
Lika lite som USA kan bli rikt på att flytta hem tillverkning från Kina kan Linköping fortsätta sin framgång baserat på enkla jobb för de som saknar utbildning eller kunskap i svenska. Vår framgång har alltid byggt på högre utbildning. Och tillgången till högre utbildning bygger på bra förskolor, grundskolor och gymnasieskolor.
Under åren som kommunpolitiker har jag besökt många företag för att efterfråga vad de behöver. Det är möjligt att dagens politiker får andra svar i dag än vad vi fick då, men från arbetsgivare som ledde sin bransch minns jag budskapet som entydigt: Ska vi locka spetskompetens måste Linköpings skolor vara bättre.
Det var alltså inte företagarnas egna villkor som stod i fokus för önskemål. Det handlade sällan om tillståndsprocesser. Ingen efterfrågade stora byggbara villatomter. Deras förslag handlade snarare om insikten att välutbildade föräldrar väljer arbete och bostadsort – i vissa fall land – utifrån var deras barn kan få en bra utbildning.
Det är inte en slump att företagare ofta engagerar sig i skolfrågor. Jag blev inte förvånad när Torbjörn Kronander, VD för Sectra, engagerade sig i att bevara Linköpings musikklasser. Gång på gång har jag hört honom argumentera för bättre skolor utifrån perspektivet av företagsledare. På Folkungaskolan fanns något som var bra, något som inte var mellanmjölk. Utan ett enda politiskt beslut, snarare i strid mot politiken, ödelades det av en rektor.
När alla andra kommuner gör neddragningar i skolan öppnas möjligheten för Linköping att göra tvärtom, skriver Christian Gustavsson.
Om man ska ta Linköpings företagare på allvar så borde alltså skolan betraktas som den viktigaste näringslivspolitiken. Det öppnar för en möjlighet.
När barnkullarna nu minskar i antal kanske den omedelbara reaktionen inte borde vara att lägga ner förskolor och skolor? Att inte säga upp förskollärare och lärare? Tänk om Linköpings skolor nu i stället gavs utrymme att möta varje barn med lite större resurser, att bygga något som är bra och inte mellanmjölk.
I stället för att söka nya innovativa sätt att bedriva näringslivspolitik borde kommunens politiker engagera sig mer i grunduppdraget. När alla andra kommuner gör neddragningar i skolan öppnas möjligheten för Linköping att göra tvärtom. Det är en satsning som faktiskt skulle ha möjlighet att göra skillnad på riktigt – för Linköpings företag i dag och för att rusta nästa generation av företagare i Linköping.
Christian Gustavsson är doktorand och tidigare kommunpolitiker (M) i Linköping.