En grundsten i borgerlig politik handlar om synen på hur staten ska bemannas. Medan Socialdemokraterna traditionellt har fyllt myndigheter med partitrogna så har borgerligheten betonat att tillsättningar ska ske transparent och baseras på meriter.
På senare år har detta tankegods kompletterats med en idé om ett stärkt personligt ansvar för statliga tjänstemän. Just nu ser en utredning över lagstiftningen, med sikte på ett tydligare straffrättsligt tjänstemannaansvar.
Om det är en bra idé eller inte kan diskuteras. En granskning i DN visade nyligen att det finns nätverk av tjänstemän i staten som aktivt motarbetar sin uppdragsgivare, regeringen. För tjänstemannaaktivisterna är demokratin underordnad den egna övertygelsen. Samtidigt, när anställda straffas för att de gör fel så är det lätt att de i stället gör ingenting. I en tid då Sverige behöver agerande är risken att regeringen snarare bäddar för obeslutsamhet.
Att reformera statsförvaltningen är inte tacksamt. Det är inte sexig politik att prata om meritbaserade rekryteringar, att skära i administration eller att tydliggöra tjänstemannaansvar. Men det betyder inte att det är oviktigt. Myndighetsbeslut har direkt och konkret påverkan på människors liv och företagandets villkor. Vi måste ställa höga krav på hur myndigheterna fungerar – och på vilka som leder dem.
Tyvärr verkar regeringen, kanske framför allt Moderaterna, glömt att förändring börjar uppifrån. Den som är ledare måste själv agera på det sätt som man begär av andra.
När Anna Kinberg Batra utsågs till landshövding i Stockholm kändes det som en perfekt matchning. Här var också bakgrunden som politiker en merit. Utan politisk förståelse är risken att man faller offer för sin byråkrati och i stället tillbringar sin tid med att klippa band och äta mandelkubb.
Efter drygt ett år lämnade hon rollen efter kritik från Justitieombudsmannen om att inte ha följt grundlagen. Statsvetarprofessorn Göran Sundström spekulerar i om att det är den allvarligaste kritiken mot en myndighetschef i modern tid. Ändå valde regeringen att inte anmäla henne till Statens ansvarsnämnd. I stället omplacerades hon till en utredartjänst på Finansdepartementet – med oförändrad lön.
Ett annat exempel är Daniel Barr, generaldirektör för Finansinspektionen, som ska se till att reglerna följs på finansmarknaden. Myndigheten visar ofta kraft – 2022 fick Jan Dinkelspiel lämna Nordnets styrelse efter sena betalningar av fordonsskatt och parkeringsböter.
Tidigare i år fick Barr själv kritik av sina egna utredare. Som chef för Pensionsmyndigheten brast han i riskkontrollen när pensionspengar investerades i det kritiserade Heimstaden Bostad. Men, att slarva med pensionspengar är förstås mindre allvarligt än parkeringsböter.
Barr såg inga problem med att sitta kvar som finansmarknadens vakthund. Först veckor senare agerade ansvarig minister och på märkligast möjliga sätt. Barr har fortsatt ministerns förtroende, men får ändå lämna till följd av kritiken. Också för Barr väntar en bekväm utredartjänst på Finansdepartementet, med samma lön.
Moderaterna har ett arv att förvalta i form av synen på statsapparaten som opolitisk och meritbaserad. Att införa tydligare tjänstemannaansvar är i linje med den traditionen och antagligen helt nödvändigt. Låt mig bara påpeka det självklara: En trovärdig förändring måste börja med Moderaterna.
Christian Gustavsson är doktorand och tidigare kommunpolitiker (M) i Linköping.