På ett år har de gått från att vara hyllade finansgenier till att kämpa för att hålla sig flytande. I den grekiska sagan förlorade Ikaros vingarna och störtade ned i havet när han flög för nära solen. Berättelsen upprepar sig igen.
Sveriges Riksbank avslutade september med att höja styrräntan till 4 procent. För de flesta med bolån svider det varje månad. I ett historiskt perspektiv är de ändå inte särskilt höga. Fråga bara någon som ägde en bostad under 1990-talet. Men efter två årtionden av sjunkande räntor så har vi vant oss vid att det är billigt att låna. Ett tag var det nästan gratis.
När pengar är gratis så händer det som man förväntar sig. Vi konsumerade, vi reste, vi renoverade, vi köpte allt dyrare och allt fler bostäder. Sveriges Riksbank jämnade ut konjunkturer, parerade finanskriser och pandemier, genom att svenskarna handla mer än vi hade råd med.
Men åter till gruppen som det verkligen är synd om, fastighetskungarna. De sitter klämda på samma sätt som vi vanliga Svenssons, men på en helt annan skala. På kort tid har de byggt enorma förmögenheter genom att köpa fastigheter och belåna dem för att köpa fler fastigheter. Genom att börja sälja fastigheter sinsemellan trissades sedan både värden och belåningen upp ytterligare. Så länge pengar var nästan gratis att låna så fungerade deras imperier som pengamaskiner. Ikaros flög allt närmare solen.
Alla fastighetsägare ska inte dras över en kam. Det vore orättvist. Många har såklart skördat frukterna av låga räntor, men långt ifrån alla har dragits med i hysterin. Familjeägda bolag med perspektivet av generationer är ofta föredömen. Lundbergs Fastigheter kan ses som ett nationellt exempel, lokalt är det lätt att tänka på Mannersons, Botrygg och Lindstén. Den som ser sig som förvaltare för nästa generation drabbas sällan av övermod.
För stunden är bygg- och fastighetsmarknaden stelfrusen. För de som har torrt krut i botten av kassakistan öppnar sig möjligheter. Linköpings kommun har på rea köpt lokaler från en krisande fastighetsjätte. Sectra har köpt sitt kontor i Mjärdevi från en annan. Stångåstaden kan börja bygga nytt när andra tvingas att rea ut. Låg risk och marginaler i tillvaron leder sällan till de snabba klippen, men till att man kan fatta långsiktigt kloka beslut för sig själv.
Ikaros kom till sist för nära solen. Räntorna var inte för evigt låga, pengar var inte för evigt gratis. Aktieägarna drog öronen åt sig. Media började granska hur pensionsförvaltare bländats av finansgenierna. Fastighetsbolag vars affärsidé nog egentligen handlade mest om låga räntor, inte om fastighetsförvaltning eller relationen med hyresgäster, störtade ned i sitt hav av överbelåning.
Det är de överbelånade fastighetskungarna som nu skriker högst efter statligt stöd som en livlina att rädda sina imperier från nästa betalning till långivarna. I framgång var de skrävliga kapitalister, i motgång är de socialister som ber staten om räddning. Det kommer att göra ont för många av dem när verkligheten kommit ikapp. Också en del pensionssparare kommer få ta en smäll. Sverige kommer däremot må bättre av att fastighetsägande återigen blir en tråkig affär, som handlar mer om fastighetsförvaltning och relationen med hyresgäster än om tillgång till gratis pengar. Det kan bli en renässans för de familjeägda och långsiktiga fastighetsägarna med lokal förankring.
Christian Gustavsson är civilingenjörsstudent och tidigare kommunpolitiker (M).