Sakine Madon: Om S slutar agera broms är bara det värt en applåd

Den socialdemokratiska riksdagsledamoten Lawen Redar, som leder partiets arbetsgrupp för en ny integrationspolitik, har ambitioner och vågar uttala ordet "krav". Det är bra. Men förslagen är till stor del tagna från andra håll, varken nya eller unika.

"Rivning av bostäder i utsatta områden, inkomstkrav för nya hyresgäster och folkräkning. Det är några förslag för en socialdemokratisk politik för 2030-talet som partiet tagit fram", rapporterade nyligen SVT (16/6).

Redan för 15 år sedan skrev folkpartistiska företrädare som Nyamko Sabuni och Erik Ullenhag "Riv miljonprogrammen för integrationens skull" (DN Debatt, 20/3 2009). Så sent som inför riksdagsvalet för två år sedan röstade S nej till en nationell folkräkning, vilket den socialdemokratiska arbetsgruppen alltså nu föreslår. Idén om obligatorisk förskola för att förortsbarn ska lära sig svenska lyfte Liberalerna häromåret. Då var det, enligt Miljöpartiets språkrör, att "misstänkliggöra stora grupper av föräldrar på grund av deras bakgrund".

De nya S-förslagen som ändå sticker ut, som obligatorisk förskola för alla barn från tre år och olika försök att blanda befolkningen, lär inte bli helt enkla att genomföra. Här finns hinder i form av kostnadsrealiteter, samarbetspartners – och väljare som oroar sig för att de egna barnens skolgång kan äventyras.

Socialdemokraternas återkommande sidbyten i politiken borde även leda till självkritik. När borgerliga partier genom åren har lagt förslag – allt ifrån språkkrav för medborgarskap till obligatorisk förskola – har det mötts av ilska från vänsterpolitiker. För att senare alltså bli eller föreslås som S-politik. Tänk om ledande S-politiker hade intagit en något ödmjukare hållning redan på 1990-talet, när segregationen började märkas allt tydligare. I stället agerade man länge broms. 

Att segregationen bitit sig fast ska dock inte enbart skyllas på tidigare S-regeringar. Även borgerligheten borde vara självkritisk. Friskolesystemet öppnade för friskolor med segregation – isolering och könsseparation – som affärsidé. Viljan att uppmuntra entreprenörskap, med Lagen om valfrihet, har underlättat för klaner och kriminella att ta sig in i välfärdssektorn. Under den borgerliga alliansens regeringsperiod fick Kristdemokraterna igenom vårdnadsbidraget, trots varningarna om att invandrarkvinnor skulle fastna hemma med att ta hand om barn i stället för att jobba och låta barnen gå på förskola. 

Den dåvarande folkpartistiska integrationsministern Nyamko Sabuni var före sin tid med att föreslå viktiga ändringar mot barnäktenskap och med att peka ut segregationsproblem, men i övrigt gick det segt. Alliansregeringens stora bidrag till integrationen var sänkt skatt på arbete. 

Socialdemokraternas nya offensiv sätter åtminstone ljus på problemen. Det spelar roll vad Sveriges största parti säger och gör. Partiet har ett starkt stöd, och därmed inflytande, i invandrartäta förorter. Det är alltså inte en oviktig kursändring att S-företrädare som Lawen Redar talar om ökade krav på människor. Förväntningarna på folk som kommit hit har under flera decennier varit för låga. Resultatet ser vi i form av dåliga kunskaper i svenska, hög arbetslöshet, bevarade klanstrukturer och hedersförtryck.

Ett vänsterparti som erkänner det är också välkommet som alternativ till högerpartiernas ingångar. Att det behövs ökade krav på människor som kommit hit betyder inte att staten kan luta sig tillbaka. Inte för att strössla miljoner på meningslösa projekt, som tidigare, utan för att även förortsbor ska få grundläggande möjligheter.