Jag väntar på Östgötapendeln som ska ta mig den sista sträckan hem efter en dag i Kista. En bit bort på perrongen i Linköping så står det tre socialdemokrater. Jag känner igen två av dem från tiden i landstingspolitiken, men de känner inte igen mig. Den Christian som de har haft att göra med finns inte längre.
Jag är trött efter en dag av information om myndigheten där jag arbetar. Inköpsrutiner, IT-stöd, etikprövningar och den statliga värdegrunden. Kanske är det just därför som jag slött lyssnar på samtalet en bit bort. De tre socialdemokraterna är på väg hem efter ett möte i regionen. Steg för steg trissar de upp sig över något och det väcker min nyfikenhet.
När vi kliver på tåget så söker jag mig medvetet mot en annan del av vagnen, men kan ändå inte undkomma deras alltmer högljudda samtal. Deras röster fyller tågvagnen.
Mannen, den av de tre som jag inte känner igen sedan tidigare, förklarar att om Högern fick bestämma så skulle det bara finnas sjukvård till de rika i Sverige. Sjukvård ska bara ges till de som har råd att betala för den. Han får ivriga medhåll från de två kvinnorna. Sjuka skulle dö i Högerns Sverige, kvittrar de i kör.
Jag kliver av pendeltåget i Linghem. Den partiinterna filterbubblan, som jag för en stund fick inblick i, fortsätter resan mot Norrköping. Deras samtal lämnar mig med ett leende. Det var så absurt att det inte går att ta på allvar, även om jag inser att de tog sig själva på stort allvar. Det går samtidigt inte bortse från att det lika gärna hade kunnat vara tre moderater, tre sverigedemokrater eller tre centerpartister.
Det är lätt att demonisera motståndaren, särskilt när man är i grupp med likasinnade vars bekräftelse står i direkt proportion till hur långsökta tankar som uttalas. I omdömet om andra så är det 2024 lätt att bortse från både nyanser och sanning i sökandet efter andras ryggdunk. Det har aldrig varit lättare att komma undan med en lögn. Kanske reagerar jag på det eftersom vi i Linköping ofta har varit förskonade. Här har vi kunnat debattera frågor kraftfullt, men ändå historiskt haft för vana att skilja på sak och person. När man ser människan bakom politikern, när man fikar och samarbetar med varandra, då är det inte lika lätt att demonisera varandra. Kanske kan man rent av börja uppskatta varandra över partigränserna.
Tidigare i år så lade vännen Olle Abrahamsson fram sin licentiatavhandling On Aggregation and Dynamics of Opinions in Complex Networks. Arbetet handlar om matematiska modeller för hur åsikter utvecklas över tid i komplexa nätverk, som sociala medier. Tidigare forskning visar att åsikter konvergerar över tid, alltså att vi människor når konsensus i frågor även om det kan ta en stund.
Det Olle gör i sin forskning – med mina ord – är att införa ett inslag av samtidsrealism. Själv skulle han beskriva det som att han tillför aktörer som agerar slumpmässigt utifrån en Bernoullifördelning samt aktörer som aldrig byter åsikt. Trots komplikationerna så visar han att matematiken ändå verkar stödja att vi människor når konsensus över tid.
Det kan ju naturligtvis vara så att vi människor hittar nya saker att bli oense om på vägen, men det känns hoppingivande att vi verkar förutbestämda att komma överens. Att vårt lokala styre, med socialdemokrater och moderater, lär känna varandra bådar hur som helst gott för Linköping över tid. I det dagliga kompromissandet i stadshuset kan de också trösta sig med att matematiken verkar vara på deras sida, åtminstone i min tolkning av den.
Christian Gustavsson är doktorand och tidigare kommunpolitiker (M) i Linköping.