Allt det där kan såklart avfärdas som en anekdotisk bevisföring för att det är något knas med klimatet, men min känsla är tyvärr inte ogrundad.
När FN:s klimatpanel IPCC presenterade sin uppdatering under våren blir det tydligt hur vi människor bidrar till att elda på temperaturen genom fortsatta utsläpp av växthusgaser. Den goda nyheten är att ökningen avtar något, men utsläppen fortsätter ändå att öka. Rapporten bjuder egentligen inte på några nyheter. Vi vet det här.
För att vi ska hålla konsekvenserna hanterbara måste de globala utsläppen minska med hälften till 2030. IPCC ger dock en skeptisk bild av möjligheten att nå målet och därigenom ha en chans att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader. Ett scenario helt utan konsekvenser är inte längre realistiskt. För miljontals människor är akuta konsekvenser redan här.
Jag är positiv till människors förmåga och uppfinningsrikedom, men jag börjar ändå vackla i min tro. Vi människor, och våra ledare, verkar göra så många kortsiktiga val. Kris och krig gör såklart sitt till. Med stigande räntor, skenande inflation och Rysslands anfallskrig mot Ukraina är det lätt att sätta miljö- och klimatarbetet på undantag.
I stället för att leda oss genom kristider följer många politiker nu i stället minsta motståndets lag. Det är så löften om sänkt skatt på bensin och diesel föds när vi snarare behöver röra oss mot hållbarare alternativ. Det är så resurser prioriteras till kollektivtrafik där det bor få i stället för där den gör mest nytta. Det är så bussfiler omvandlas till mer utrymme för bilar medan gångtrafikanter, cyklister och kollektivtrafikresenärer prioriteras ned.
När S och M presenterade sitt resonemangsäktenskap för Linköping i höstas så lyfte jag en oro över att inget av partierna brinner för miljö- och klimatfrågor. Samma sak kan sägas om styret i regionen och om regeringssamarbetet. Och utan ett grönt parti med vid makten går det tydligen fort att ibland göra riktigt dåliga val. Det är lite av ett ödets ironi att under tider då de gröna rösterna behövs som bäst i politiken så verkar inte ens de gröna partierna vilja vara gröna längre. C befinner sig på en ökenvandring, ensamma i sitt Mittens rike, och MP prioriterar sociala frågor på den yttersta vänsterkanten.
Det är enkelt att klaga på politiken, att lägga ansvaret hos våra ledare. Samtidigt har vi nog alla satt miljö- och klimatarbetet lite på undantag just nu. Krympande marginaler tydliggör ofta att rationella val för den enskilda inte alltid är ett bra val för miljön. När vi i butiken sträcker oss efter lågprisvaran, då blundar vi för att priset som betalas inte bara är det som står på hyllkanten. Planeten får ofta ta en del av kostnaden när vi väljer det som odlas längst bort, det som besprutas hårdast, det som pumpas fullt av antibiotika.
Det är lätt att invända att det är orättvist att vi, som redan gör mycket, ska gå än mer före. Det är en rimlig invändning. Om alla agerade som Sverige och EU så skulle världen vara på god väg att möta sina åtaganden. Men det spelar samtidigt ingen roll. Klimatförändringarna bryr sig inte. De väntar inte att andra ska göra sitt, på att inflationen eller räntorna ska sjunka. Dag för dag skjuts ett allt större problem framåt, till nästa dag, till nästa generation. Vi kan inte fortsätta så här.
Christian Gustavsson är civilingenjörsstudent och tidigare kommunpolitiker (M).