Drönare har på kort tid blivit en självklar del i strider. Foto på en väggmålning i Kiev där en ukrainsk soldat bär en drönare.
Det är juli och semester på Saab.
Det är det inte i Ukraina, och genom krigets krutrök skönjs försvarsindustrins framtid. För Saab kan det bli början på fallet. Men Linköping kan ändå kliva mot en ny guldålder – om bara Sverige spelar sina kort rätt.
Till skillnad från historiens mängdvapen har moderna krig avgjorts med precisionspjäser: smart stridsflyg, målsökande missiler, och GPS-guidat artilleri som kan träffa en vedbod på en mils avstånd.
Med detta kom en stelbent och svindyr försvarsindustri.
Lite förenklat utgår den från att centralstaber planerar länders krigsmateriel. Tusentals byråkrater inventerar befintliga förmågor, försöker förutspå framtida behov, och sjösätter enorma upphandlingar för att köpa in nya vapensystem.
Utvecklingen tar decennier och kostar miljarder. Därför krävs förtroende och finansiering som bara ett fåtal försvarsjättar fixar, typ brittiska BAE Systems, amerikanska Raytheon, och Linköpings eget Saab.
Konkurrensen är slö, och projekten blir ofta fördröjda och fördyrade. Det har ansetts vara okej, i brist på alternativ. Saab har trivts i den här trötta miljön.
Sedan kom Ukrainakriget.
Det började som vanligt. Ukraina höll Putin stången med västerländska precisionsvapen. Men allt förändrades med drönarna: fjärrstyrda minihelikoptrar som utvecklats för civilt flygfoto och kostar några tusenlappar.
Med en liten sprängladdning blir drönaren i stället en billig, träffsäker bomb. I dag svarar drönare för 80 procent av ryska förluster, och 95 procent tillverkas i Ukraina – fyra miljoner per år.
I stället för central upphandling får enskilda brigader köpa in egna prylar och lista ut smarta sätt att döda ryssar. En rapport från Timbro visar hur hundratals start-ups jobbar direkt med fronten och prövar nya drönare i skarpa lägen.
Och ryssarna svarar med att lära sig störa fjärrstyrningen. Ett halvår efter lansering är en drönarmodell överspelad.
I den kapplöpningen är Saabs gamla upphandlingssystem chanslöst, av två skäl.
Försvarsmakternas prioriteringar lär ändras när dyra flygplan kan slås ut av billiga drönare.
För det första har det blivit billigt att slå ut precisionspjäserna. I våras rullade ukrainska lastbilar in i Ryssland med modulhus. De dolde dussintals drönare som flög ut och sprängde Putins strategiska bombflyg. För några miljoner förstörde Ukraina ryska plan för 70 miljarder – halva Sveriges försvarsbudget.
JAS Dyrgripen och Saabs miljardubåtar lär vara lika utsatta måltavlor.
För det andra är upphandling för segt. När Sverige skulle köpa färdiga drönare från hyllan tog det fyra år! De var föråldrade redan vid leverans.
Visst, i vintras snabbutvecklade Saab drönarsvärmar. Ett femårsprojekt gick på ett år. Det är dock fortfarande trögare än Ukrainas kaotiska experimentverkstad som drivs av knivskarp konkurrens.
Om väst envisas med att upphandla stora precisionssystem kommer ryssarna att döda oss. På sikt kommer Sverige och EU helt enkelt tvingas överge Saab-modellen och byta till en mer snabbfotad försvarsindustri. Det skulle kunna innebära slutet för projekt som Gripen, GlobalEye, Giraffe och Blekinge-ubåtar. Kvar blir bara Saab Dynamics i Karlskoga – om ens det.
Betyder det att Linköpings alla radhuspappor blir arbetslösa nästa år? Nej. Strukturomvandling tar tid. Thailand och Peru har beställt nya Gripen, och flottan ska få sina Luleåkorvetter. Affärerna med klassiska jättepjäser går ännu på högvarv och ger Saab ett par decennier av palliativ vård.
Och vi behöver inte oroa oss. Flygkompetensen tillsammans med tech-sektorn kring LiU är nämligen en perfekt mylla för ny vapenindustri.
Morgondagens militära start-ups lär också ligga i Linköping.
Wilhelm Nyström doktorerar vid Handels i Stockholm. Han är från Linköping.