Påve Leo XIV har i ett möte med muslimska företrädare nyligen talat om dialog, broderskap och vikten av att respektera varandras frihet och samveten.
”I grund och botten är Sverige ett kristet land. Vi vill inte ha en jättemoské i vår kommun.” Det säger Sverigedemokraternas gruppledare i Linköping, Chris Dahlqvist, till Corren (7/5) om planerna att bygga en moské i staden.
Att svenska politiker använder kristendomen som argument har inte varit regel de senaste femtio åren. Men det börjar bli allt vanligare – särskilt från SD-håll. Sverigedemokraterna talar gärna och ofta om Sverige som ett kristet land, och att detta bör få vissa politiska konsekvenser.
Det är, av två skäl, lite märkligt.
För det första visar undersökningar att SD:s väljare i regel är mer sekulariserade än genomsnittssvensken. För det andra skiljer sig Sverigedemokraternas syn på kristendomen väsentligt från vad påvar, ärkebiskopar, pastorer och andra kyrkliga företrädare brukar ge uttryck för.
Den tidigare påven Franciskus betonade dialog och vänskap med muslimer. När han tog emot en delegation från moskén i Bologna sa han: ”Jesus lärde oss att ta emot varandra som bröder," och tillade att "detta gäller inte minst kristna, judar och muslimer, som alla tillber den ende Guden”.
Den nye påven, Leo XIV, har fortsatt i samma anda. I ett möte med muslimska företrädare förra veckan talade han om dialog, broderskap och vikten av att respektera varandras frihet och samveten.
Samma sak hörs från andra kyrkors representanter: från Svenska kyrkans ärkebiskop till anglikanska kyrkans ledare. Ja, även frikyrkliga pastorer har betonat detta självklara: att svensk religionsfrihet inte bara innebär att kristna får bygga kyrkor, utan också att judar får bygga synagogor, hinduer tempel och muslimer moskéer.
Man behöver inte vara kristen för att inse det rimliga i detta. Om muslimer ska kunna bli en integrerad del av samhället, behöver de – som Edvard Hollertz skrev nyligen i Corren (11/5) – kunna bygga upp egna institutioner som kan samverka med andra. Forskning visar dessutom att radikalisering ofta sker när unga män sitter ensamma framför sina datorer. Etablerade moskéer har i regel en lugnande effekt.
Naturligtvis finns det saker att vara uppmärksam på när det gäller moskébyggen. Det mest uppenbara är finansieringen. Ekonomiska bidrag signalerar inflytande – och svenska moskéer bör inte finansieras av ljusskygga aktörer, som extrema islamister eller auktoritära stater.
För kyrkorna är två principer vägledande när det gäller islams plats i samhället. Den första är varje människas rätt att följa sitt samvete. Den andra är gästfriheten mot personer från andra delar av världen.
Men Sverigedemokraterna har en annan uppfattning – och de är inte ensamma. Tobias Cremer, forskare vid Oxford University, visar i sin bok ”The Godless Crusade” hur högerpopulister över hela Europa använder kristendomen för att argumentera för etniskt och kulturellt homogena stater, men utan att själva ta till sig kristendomens lära och etik.
Man intresserar sig för kristendomen som ett sätt att stänga andra ute – vilket går helt på tvärs med Jesu budskap om generositet, särskilt mot gäster och främlingar.
Om Sverigedemokraterna menar allvar med att Sverige är ett kristet land, borde de uppdatera sin politik så att den ligger i linje med var kyrkorna faktiskt står i den här frågan.
Joel Halldorf är författare och professor i kyrkohistoria bosatt i Bestorp.