Sitt ner och ät – så bråttom är det inte

Skippa engångsmuggar och ta kaffet i kopp på fat. Vi behöver prata med varandra igen.

"Att de gemensamma måltiderna blir färre lär bidra till att många äter sämre, stressar mer och känner sig ensammare. Troligen bidrar det också till ett mer polariserat politiskt samtal." skriver Edvard Hollertz.

"Att de gemensamma måltiderna blir färre lär bidra till att många äter sämre, stressar mer och känner sig ensammare. Troligen bidrar det också till ett mer polariserat politiskt samtal." skriver Edvard Hollertz.

Foto: Isabell Höjman/TT

Ledarkrönika2023-04-08 05:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Vi har knappt tid att äta i lugn och ro längre. Mat intas alls oftare på språng, än runt ett bord med familj eller kollegor.

Påsken är ett undantag. Precis som under jul, nyår och midsommar tar vi oss tiden att äta med nära och kära. Och det är väl problemet – att vi tänker att måltider är något vi måste ta oss tiden till. Tid som vi inte tycker att vi har annat än under långhelger.

För trots att genomsnittssvensken jobbar färre timmar än sina förfäder verkar ändå inte minuterna räcka till. I alla fall inte för att laga mat och äta den med andra.

Marknaden svarar också på den här stressen. Bensinstationerna har utvecklats till snabbkaféer där allt kan köpas för att tas med. Om någon mot förmodan har lite tid över finns kanske ett ståbord.

På många arbetsplatser märks en liknande utveckling. Kaffemaskinen är visserligen en mötesplats, men sällan ett ställe för långa samtal. Många tar med sig sina muggar och försvinner in i det djupa kontorslandskapet.

Motsatsen – att långsamt dricka sitt kaffe från en kopp på fat som behöver stå på ett bord – har blivit så ovanligt att landets loppisar överfylls med gammalt porslin.

Det är inte heller bara det att vi ogärna vill lägga mycket tid på att laga mat. Ju snabbare det går att äta desto bättre. I kyldiskarna verkar färdiga sallader i plastlådor, som äts med gaffel och kniv, konkurreras ut av wraps som kan ätas med en hand medan man göra något annat. Och sedan finns alla mättande drycker och proteinbars, som ska ersätta hela måltider.

Den här utvecklingen – att de gemensamma måltiderna försvinner – är inte unik för Sverige. Det är en global trend.

”Aldrig någonsin har så många världen över organiserat livet på ett sådant sätt att tiden för att äta tillsammans med andra mer eller mindre utraderas.” Det skriver författaren Bee Wilson i brittiska affärstidningen Financial Times, i en text som publicerades för några år sedan.

Bee Wilson har skrivit en bok om hur människors måltider har förändrats. Något hon lyfter fram är när Mintel (2015), ett av de ledande undersökningsföretagen i världen, frågade personer födda mellan 1981 och 1996 om deras frukostvanor. Då svarade hela 40 procent att de upplever flingor som en besvärlig frukost. Varför? Att det tar tid att diska tallriken efteråt.

Trenden att göra så lite som möjligt själv för en måltid verkar också hålla i sig. I Sverige slår snabbmatstillverkarna ständigt nya rekord. Dafgårds sålde 30 miljoner färdigluncher år 2020. Lantmännens varumärke Gooh spådde försäljningsrekord förra året, med fem miljoner rätter.

De ökade matpriserna lär inte heller stoppa snabbmatens framgångar. För hur troligt är det att de generationer som tycker att det är besvärligt att diska en flingskål ska börja köpa rotfrukter och laga mat från grunden? Och även om viljan finns, lär inte kunskapen finnas.
Ska vi fullt ut förstå hur mycket inställningen till måltider har ändrats över tid bör vi även titta på vilka tidpunkter människor äter. Det som har skett är att vi har börjat närma oss en ordning där allt fler äter när och vad de känner för.

Enligt en europeisk studie från 2006 var det lika sannolikt att en måltid i Sverige intogs vid 16-tiden som vid 20-tiden. I länder som Frankrike, Spanien och Italien intogs däremot fler måltider vid fastare tider.

Att de gemensamma måltiderna blir färre lär bidra till att många äter sämre, stressar mer och känner sig ensammare. Troligen bidrar det också till ett mer polariserat politiskt samtal.

För med färre delade måltider följer färre diskussioner. Kanske är det därför släktmiddagar under påsk, jul och midsommar kan utveckla sig till såriga historier – det är alltmer sällan som släktens högskolestuderande i storstaden får tillfälle att samtala med den glesbygdsboende farfader.

Samma sak är det på arbetsplatserna. När allt fler ägnar sig åt att titta på skärmen under frukost och lunch, i stället för att tala med kollegor, så är det många perspektiv som aldrig möts. I stället för samtal mellan människor blir det scrollande på sociala medier, där vi mest möter sådana som bekräftar den egna åsikten.

Men det finns en strimma av hopp. För samtidigt som allt för många måltider intas i ensamhet och på språng verkar en annan dröm finnas. Kokboksförsäljningen är skyhög. Matlagningsprogrammen drar storpubliker.

Det är som om många drömmer om en annan tillvaro, där vi har tid att äta och prata med varandra. Att prioritera måltider tillsammans är dock ett val som ingen annan kan göra. Att bjuda människor till bords behöver man göra själv. Och ett bra tillfälle att börja är nu, i påsk.

Edvard Hollertz är agronom och ledarskribent i ATL – Lantbrukets affärstidning.