Skrik har ersatt samtal i Linköpingspolitiken

Där idéer blir verklighet. Att stadens signum blev så väletablerat är inte konstigt.

"Tidigare i våras beskrev Correns Annika Ekstedt Centerpartiet som lokalpolitikens mellanbarn. Det är en träffsäker bild av hur Lars Vikinge (C) agerar som opposition i sakfrågor utan att hänge sig till den brända jordens taktik." skriver Christian Gustavsson.

"Tidigare i våras beskrev Correns Annika Ekstedt Centerpartiet som lokalpolitikens mellanbarn. Det är en träffsäker bild av hur Lars Vikinge (C) agerar som opposition i sakfrågor utan att hänge sig till den brända jordens taktik." skriver Christian Gustavsson.

Foto: Dennis Petersson

Ledarkrönika2023-06-04 05:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Linköping är staden där det omöjliga många gånger har blivit möjligt. Ur slätten reste sig staden som kom att bli hem för det svenska flyget, men flyget är långt från vår enda framgångssaga. 

Linköping har givit världen mobilsystem, teknik för bilddiagnostik, högupplösta kartsystem, separationssystem till rymdraketer och Kex-Choklad. Det känns ofta som att allting är möjligt här. Men om framgången sitter på Linköpings ena axel så sitter skeptikern på den andra. De som inte låter framgången stiga oss över huvudet, rädslan för att framstå som förmer, oron över hastiga förändringar.

Balansen mellan Linköpings två sidor har tjänat oss väl. De som ser att ingenting är omöjligt har viskat in i stadens ena öra, de som vill hålla oss tillbaka har viskat in i det andra. Det är en balans som även har återspeglats i politiken, med resultatet att vi bor i en underbart tråkig och förutsägbar kommun. 

I stadshuset har vi inte varit främmande för återkommande majoritetsskiften, men det har sällan medfört några revolutioner. Kommunen har skött grunduppdraget. Konsensuspolitik har fått råda när det gäller långsiktig planering, politikens spelregler och en stabil ekonomi. 

Kanske är det på väg att förändras. Det känns som att det inträffat ett skifte i lokalpolitiken. Tonen har blivit hårdare, angreppen annorlunda. Skrik har ersatt samtal. Det är viktigt med en opposition som granskar makten. Samtidigt är jag nog inte ensam om att uppleva det som att tiden efter valet kommit att handla för lite om sakfrågor och för mycket om personangrepp. 

När S och M gjorde gemensam sak efter valet bäddade man kanske för det jag tycker mig se. De två partierna är de som har tagit ansvar för att hålla ihop respektive block, som sett till att ta ansvar för hela Linköping också när man sitter i opposition. När de nu styr tillsammans så finns det få kvar i oppositionen med erfarenhet att företräda mer än sig själv.

Det är ett svårt uppdrag att vara i opposition. Det kräver en balansgång mellan att vara kritisk i en del sakfrågor samtidigt som man bidrar till ett samtalsklimat där man kan skaka hand med styret i andra. Det ligger i oppositionens natur att prioritera kortsiktiga segrar. I ett läge där många, relativt små oppositionspartier nu slåss om utrymmet förvandlas utspelen snabbt till en kapprustning i vem som kan vara ute först, i det aggressivaste tonläget och med de största löftena. Men det finns undantag. 

Tidigare i våras beskrev Correns Annika Ekstedt Centerpartiet som lokalpolitikens mellanbarn. Det är en träffsäker bild av hur Lars Vikinge (C) agerar som opposition i sakfrågor utan att hänge sig till den brända jordens taktik. Centerpartiets statsbärande arv lyser igenom. Jag hoppas att vi Linköpingsbor förstår att uppskatta det, att det i längden lönar sig bättre att vara en konstruktiv opposition än att vara den som gapar högst.

Att bo i en tråkig och förutsägbar kommun är något man inte förstår att uppskatta förrän det har gått förlorat. En kommun som sköter sitt grunduppdrag bra, i frånvaro av käbbel och stora politiska lappkast, gör att vi medborgare kan ägna energi åt annat än att oroa sig över barnens skolgång eller föräldrarnas ålderdom. Linköpings många framgångar ska tillskrivas de som vägrat acceptera det svåra som omöjligt, men åtminstone en biroll i framgångssagan handlar om att verkat i en tråkig och förutsägbar kommun. Måtte Linköpingspolitiken återfå balansen och bli tråkig igen.

Christian Gustavsson är civilingenjörsstudent och tidigare kommunpolitiker (M).