Niklas Ekdal, krönikör i Corren.
Våra svenskar är bättre än era svenskar.
Ingen sade så efter finalen i Champions League men det var nog så de tänkte. Stina Blackstenius gjorde matchens enda mål då hennes Arsenal besegrade Fridolina Rolfös Barcelona.
Damfotboll har blivit big business internationellt. Sverige är en stormakt, inte för att vi är stora men för att vi var tidigt ute. Det är en av alla aspekter som gör fotbollen oemotståndlig, att den alltid speglar världen.
På lördag gör herrarna upp om sin Champions League-titel, franska PSG mot italienska Inter. Att döma av semifinalerna kan det bli den bästa fotboll som någonsin spelats, fast utan svenskar.
I höst lever ändå drömmen om att blågult ska kvalificera sig till VM 2026. Men hoppas inte för mycket. Vi är numera ett litet land bland många andra, med en promille av jordens befolkning och mindre drivkrafter än de flesta att spela fotboll på liv och död.
Det kanske inte är så dumt ändå. När Sverige var som bäst – med OS-guldet 1948 och VM-silvret 1958 – berodde det på att andra länder offrat en generation till kriget. Framför allt har vår bekvämlighet gjort att färre satsar helhjärtat från unga år än i mindre lyckligt lottade länder.
Jag har spelat med pojkar på stränder i Brasilien, Senegal, Tanzania. Det är underbart och hjärtskärande på samma gång. Glädjen i passningar, finter och skott. Samtidigt de omöjliga drömmarna om denna enda väg från kåkstaden, som ofta kokar ner till samma fråga:
”Sverige? Kan du hjälpa mig dit så jag får spela?”
Fantasin om att bli proffs var väl densamma när jag växte upp i Östergötland, men utan fattigdomens kniv på strupen. Folkhem och fotboll har mer än de första bokstäverna gemensamt. Å ena sidan den fina gemenskapen i föreningslivet. Å andra sidan välfärdsstatens trygghet som gör sporten till mera lek än allvar. Å tredje sidan kommersialiseringens växande klyfta mellan öldrickande publik och elitens guldgossar.
Min egen spelarkarriär i Kisa, Slätmon och Ledberg blev en av fotbollshistoriens minsta fotnoter. I efterhand är det inte framgångarna man minns, som när vi gick upp från division sex till fem eller vann någon pojklagsserie. Viktigast är tacksamheten över alla dessa tränare som körde löprundor i vintermörkret, alla seniorspelare som skjutsade till bortamatcher.
Näst bästa minnena är av komiska förluster. Hemma mot Åtvidaberg med 0-11, vilket råkade bli den enda match min pappa någonsin såg. Borta mot Hemgårdarna i Linköping då vi torskade med 23-1.
Trots att vi var två man kort gjorde vi första målet. Triumfen blev inte långvarig. Mot slutet, när vår vänsterback hade snubblat in två självmål, skrek coachen:
”Sätt trean också, Gösta, vad väntar du på?”
”Bättre tider”, blev svaret.
Samma ordväxling idag skulle antagligen få en pojklagstränare anmäld. Men även om jargongen sanerats så har atmosfären kring fotbollen blivit mindre oskuldsfull. Ständigt närvarande föräldrar manar nu på sjuåringar från sidlinjen. Tidig elitsortering gör att många tappar sugen. Supporterkulturen ger ofta trista vibrationer av fylla och bråk.
Gösta hade många rätt, utom kanske i detta avseende. Även om fotbollen utvecklades enormt rent tekniskt blev tiderna inte bättre.
Niklas Ekdal är journalist och författare uppvuxen i Kisa och Linköping.