Vår beredskap är inte god

Finland stärker livsmedelsberedskapen. Samtidigt i Sverige pratar vi mest.

"Bara genom att ta höjd för det värsta lär vi också bli mindre sårbara och tröskeln för att skada Sverige höjs" skriver Edvard Hollertz.

"Bara genom att ta höjd för det värsta lär vi också bli mindre sårbara och tröskeln för att skada Sverige höjs" skriver Edvard Hollertz.

Foto: Janerik Henriksson/TT

Ledarkrönika2023-03-25 05:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det går inte ihop. Det är som om det bland svenska politiker och myndigheter finns två oförenliga bedömningar av det säkerhetspolitiska läget.

Å ena sidan har världen blivit så osäker att Sverige hals över huvud behöver kasta sig in i Nato. I onsdags röstade riksdagen ja till en svensk anslutning till försvarsalliansen. Och även om Turkiet och Ungern än så länge bromsar ett svenskt medlemskap går processen fram i rekordfart. Från Försvarsmaktens håll påtalas allvaret och en höjning av den svenska försvarsförmågan anses brådskande.

Å andra sidan behandlar politiker och myndigheter en annan direkt avgörande fråga för Sveriges försvar – livsmedelsberedskapen – som om det inte alls var särskilt bråttom. Fortfarande över ett år efter Rysslands stora angrepp på Ukraina har svenska myndigheterna inte kunnat åstadkomma mer än en preliminär bedömning av om maten i landet skulle räcka vid kris eller krig. Flera viktiga utredningar som ska ligga till grund för en ny livsmedelsberedskap behöver inte redovisas förrän 2024.

Särskilt oroande är att i Finland gör de ansvariga för livsmedelsberedskapen en helt annan bedömning. Finland ökar i detta nu lagren av brödsäd så att de ska räcka i åtta och en halv månad, från tidigare sex månader.

De svenska utredningarna av livsmedelsberedskapen har också satt ribban mycket lägre än Finland – målet är vi ska klara minst tre månader med höjd beredskap. Sverige tar alltså höjd enbart för en tredjedel av tiden som Finland anser nödvändig.

Det lär finnas en poäng att som Finland planera för en längre tid än tre månader. Orsaken till det är att vi behöver förhålla oss till odlingsåret. Skördarna bärgas en gång om året, varken mer eller mindre. Så om det börjar bli ont om mat i januari kan inte spannmålslagren fyllas på av det egna lantbruket förrän efter sommaren.

Samtidigt gäller det att inte överdramatisera. Det är svårt att se framför sig att Sverige ska bli helt avskuret från omvärlden och vi helt och hållet behöver förlita oss på vad som finns att tillgå i landet. Däremot bör vi inte för den delen stanna kvar i det andra extremläget som det innebär att helt sakna en livsmedelsberedskap, där vi är nu.

Mat och vatten är grundläggande för ett samhälles funktion och försvar. Likaså kan vi stödja andra länder och därmed bidra till stabilitet i världen om vi har en livsmedelsberedskap värd namnet.

Det bör även noteras att Ukraina – det land som alla blickar mot just nu – på många sätt nog är bättre rustat för att säkerställa livsmedelstillgången till befolkningen vid kris och krig än vad Sverige är. Orsaken till det är motsägelsefullt nog Ukrainas ålderdomliga syn på självförsörjning och de många hopplöst omoderna smågårdarna.

Sedan Sovjettiden sitter det i att många ukrainska hushåll har en egen täppa där de odlar en del av maten de behöver. Detta har visat sig vara betydelsefullt för att säkra tillgången på mat efter det storskaliga ryska anfallet, enligt den i Sverige bosatta ukrainska forskaren Natalia Mamonova som har studerat krigets påverkan på jordbruket.

I en intervju i ATL beskriver Natalia Mamonova bönderna som krigets sanna hjältar: ”De gör ett fantastiskt jobb inte bara med att producera mat utan organiserar också territoriellt försvar (ställer upp vägspärrar, kontrollerar tillträde till sina byar, patrullerar territorier), de tar emot internflyktingar som har tvingats fly från områden med aktiva fientligheter och donerar mat och bränsle åt den ukrainska armén.”

Här närmar vi oss också vad som på allvar krävs om Sverige ska stärka försvaret – det är ett jobb som sträcker sig långt bortom att gå med i Nato och öka anslaget till Försvarsmakten. Hela samhället behöver anpassas för att kunna fungera vid en allvarlig kris eller i allra värsta fall krig. Man skulle kunna säga att det inte bara är Saab i Linköping som behöver öka sin produktion för att klara den oroligare världen, även gårdar och vattenverk i Östergötland behöver känna av försvarsplaneringen framöver.

Bara genom att ta höjd för det värsta lär vi också bli mindre sårbara och tröskeln för att skada Sverige höjs. Samtidigt verkar det ännu vara långt kvar innan vi har ett försvar värt namnet. Att politiker och myndigheter ännu inte behandlar livsmedelsberedskapen som ett prioriterat område visar att krisinsikten ännu inte har kommit att genomsyra hela samhället.

Edvard Hollertz är agronom och ledarskribent i ATL – Lantbrukets affärstidning.