Sakine Madon: Varför ska kvinnor alltid kallas arga och gnälliga?

Redan inför valet av Magdalena Andersson som socialdemokratisk partiledare i november 2021 blev hennes humör ett diskussionsämne. Tidigare kollegor vittnade om att hon har en "hård ledarstil", att "folk är rädda för henne". En tidigare ordförande för Finanspolitiska rådet berättade om när han på ett möte hade blivit ”utskälld efter noter”. SVT:s Politikbyrån ägnade ett avsnitt åt Andersson under rubriken "Bulldozern" (8/9 2021).

Och nu, efter en partiledardebatt i SVT då Andersson röt "tyst" åt Liberalernas Johan Pehrson, ska enskilda moderater och högersinnade ha börjat kalla henne "arga Andersson".

Ingen stor sak, kan tyckas. Men det är typiskt att "arg" riktas mot just en kvinnlig politiker. Det är typiskt att kvinnor med bestämda uppfattningar antyds vara känslomässigt labila. Oavsett politisk hemvist återkommer det.

Häromdagen skrevs det till exempel på Aftonbladets ledarsida att Kristdemokraternas Ebba Busch "gnäller" och det spekulerades om att KD-ledaren "ilsket" skulle lämnat en tv-intervju (15/5). 

Högt uppsatta makthavare ska självklart kunna kritiseras. Men varför är det så lockande att kleta "gnällig", "arg", "ilsken" på kvinnor? Statsvetaren Jenny Madestam påpekar att "det är lättare att bli provocerad och förundrad när en kvinna inte spelar på traditionell kvinnlighet" (Expressen, 11/5).

Häromåret kom Madestam ut med boken "Maktens kvinnor" (Albert Bonniers Förlag), där hon återger intervjuer med tidigare och nuvarande kvinnliga partiledare. Miljöpartiets tidigare språkrör Maria Wetterstrand berättade bland annat att hon bestämde sig för att inte le och bära kavaj för att bli tagen på allvar. Centerpartiets tidigare ledare Maud Olofsson vittnade om härskartekniker mot henne, som när dåvarande statsminister Göran Persson (S) petade henne i magen och sade ”jag tror att du har gått upp i vikt”. 

Partiledare berättade även om hur de fått frågor om de planerade eller väntade barn, medan manliga partiledare slapp frågan.

Madestam konstaterade i "Maktens kvinnor" att det finns ”en utpräglad personifiering och intimisering av kvinnliga partiledare”.

Moderaternas tidigare partiledare Anna Kinberg Batra berättade också i boken "Inifrån" (Bonniers, 2018) om hur hennes utseende och klädsel kommenterades, och att det bland annat klagades på att hon inte var "rolig". Som om rolighetskrav någonsin ställdes på till exempel dåvarande S-ledaren Stefan Löfven.

Som kvinna förväntas du nämligen vara till lags. Annars blir du lätt anklagad för att vara hård och sur.

Vågar man hoppas på att en förändring är på gång, med tanke på att Magdalena Andersson utan konkurrens är den partiledare med högst förtroendesiffror? Kanske tycker en del att det är uppfriskande att en makthavare är tydlig mot politiska motståndare. 

Det är klart att borgerliga politiker inte gillar överdrivna uttryck som "SD:s högerregim", som S-ledaren beskriver regeringen. Men de är å andra sidan inte heller potentiella S-väljare. (Däremot kan man undra hur smart strategin är för S, om partiet ska försöka locka tillbaka tidigare S-väljare som gått till SD.) 

Att Andersson, eller för den delen Ebba Busch eller andra partiledare, väcker irritation bland politiska motståndare är inte konstigt. Men de ska få kritik för vad de säger och gör, inte för hur "gnälliga" eller "arga" de påstås vara. Det senare är politiskt irrelevant.

Säg inte om dem vad du inte skulle säga om manliga makthavare.

Sakine Madon är politisk chefredaktör för Upsala Nya Tidning.