Lamm riskerar att bli en allt ovanligare syn i Östergötland, om vargattackerna fortsätter.
Nyligen höll den förskolan där vår son går alla barnen inomhus. Skälet? En varg hade sprungit förbi skolan på morgonen.
När jag har berättat om det här har jag fått två reaktioner. Antingen förskräckelse. Eller ifrågasättande.
Den som ogillar varg tycker det är otäckt. Den som gillar varg tycker det är löjligt att oroa sig.
Och visst – det var 200 år sedan barn sist dödades av varg i Sverige. Samtidigt har vi knappt haft varg sedan dess.
De olika inställningarna till varg fångar hur åsiktsmässigt delat Sverige har blivit i frågor som rör naturen.
På ena sidan har vi dem som tittar på åkrar, ängar och skog och ser ett landskap som ska brukas av människan. På den andra sidan har vi dem som ser en natur som behöver skyddas från människan.
Den ena sidan vill hugga i skogen, den andra vill inte det. Den ena sidan vill begränsa vargstammen och hålla får, den andra vill att naturen ska förvildas i högre grad.
I sin kärna handlar konflikten om människans plats i naturen. Bakom drömmar om orörda trollskogar och förvildade områden där de stora rovdjuren härskar finns tanken att människan ska bort.
Den grupp som har fått mest genomslag är den som vill att människan ska ha mindre med naturen att göra. Och för människor på landsbygden i Östergötland märks det inte bara genom fler vargar, som har lett till rekordmånga dödade tamdjur och att skolor tar det säkra före det osäkra och stoppar barns lek i skogen.
Jag hör ständigt skogsägare som är oroliga att förlora kontrollen över sin mark, när de har områden som har högre naturvärden än granplanteringar. Den miljölagstiftning som finns framstår för många som påverkas av den som svårbegriplig och svårförutsägbar.
Jag tycker mig också se att mjölk och kött ersätts av växtbaserade produkter – inte bara i de fall där de växtbaserade faktiskt är bättre – utan för att det finns en idé om att växtbaserat minskar den mänskliga handpåläggningen i naturen och det är något rakt igenom gott.
Att få ut människan ur naturen framstår också vara alltmer prioriterat inom naturvården. Det ser ut att ha skett en förskjutning från bevarande av ett rikt kulturlandskap till en vurm för trollskog. Fokus för miljöorganisationer såväl som myndigheter verkar mer vara på urskogar – områden som människan inte ska ha något att göra med.
Bevarande-sidans segertåg kommer dock med ett pris. För vi människor har en viktig roll i naturen.
Det behövs människor som tar hand om djur och natur. Arkivbild.
Det som direkt hotas är många rödlistade arter. Vår naturs mest artrika marker – naturbetesmarkerna – behöver betande djur för att upprätthålla den biologiska mångfalden.
Det skogslandskap som på många håll uppstår när människan slutar att bruka skogen är inte heller särskilt tilltalande. Runt Björsäter i Åtvidaberg har granbarkborren fått härja fritt i naturreservat och dödat stora områden med gran, vilket slår mot en del biologiska värden.
Långsiktigt är det också farligt om allt färre växer upp nära naturen, och lär sig skörda dess frukter. För hur behåller vi över generationerna omsorgen för naturen? Jo, genom att vi lär oss att känna den, värdera den och uppskatta den.
Här har traditionerna en särskilt viktig roll. Serverar vi sill till midsommar lär vi känna den. Det blir inte en fisk bland andra. Och då blir det självklart även för kommande generationer varför bestånden av sill och strömming måste vårdas.
Behåll matjessillen på bordet i midsommar.
Hade inte tillräckligt många ätit och fiskat ål – och därmed fått en relation till den – är det inte heller säkert att lika stor kraft i dag skulle ha lagts på att rädda beståndet.
Så här går det att fortsätta. Lär vi oss namnet på olika växter och djur blir vi bekanta med dem och mer benägna att se till att de klarar sig.
Men när naturen blir vildare, vargen kommer tillbaka, skogsbruket minskar och lantbruken fortsätter att bomma igen försvagas vår relation till naturen. Och när människan får mindre koppling till jorden och skogen minskar hennes omsorg om den.
I värsta fall är det här är början på slutet för den rika naturen.