Författaren Kurt Vonnegut behövde ett kuvert, så han tog sin rock för att gå ut och handla. Då ropade hans hustru efter honom: Varför beställer du inte bara hundra kuvert på nätet, så slipper du springa runt på stan hela tiden?
Men han låtsades att han inte hörde, utan fortsatte ut genom dörren. För jag visste, berättar han i en intervju, att jag skulle få en fantastisk tur genom staden. Jag skulle träffa människor, prata med en kassörska, kanske hälsa på nån hund och göra tummen upp till en förbipasserande brandbil.
Vara en människa bland människor, helt enkelt.
Den här erfarenheten av staden är i dag hotad. För några veckor sedan skrev signaturen ”Student på Linköpings universitet” insiktsfullt i Corren om att sitta på en restaurang och beställa mat via en QR-kod i stället för av en människa: ”Alla de små obetydliga interaktionerna med andra människor som sammantaget gör livet så spännande, levande och meningsfullt håller på att suddas ut.” (31/10)
Det här mönstret kan vi se överallt nu. Under hösten har flera mataffärer i Linköping utökat självscanningen och tagit bort bemannade kassor. Paket, biljetter och medicin förväntas vi numera klicka hem i stället för att handla över disk. Digital sjukvård står på tur och det talas om robotar i äldrevården. Efter pandemin arbetar allt fler dessutom hemma, och går därmed miste om mötena i mellanrummen.
Det är svårt att klandra företagen, för de gör bara vad företag alltid har gjort: effektiviserar. För den som vill ha ett slimmat system är den mänskliga faktorn alltid ett problem. Därför bygger digitala ingenjörerna bort vardagliga möten så snart de kan. Men resultatet påverkar oss alla.
För vi håller på att skapa städer där vi kan leva tillsammans utan att någonsin behöva se varandra i ögonen.
Länga har forskare och politiker tänkt att relationer främst finns mellan vänner, kollegor och inom familjen. Staden betraktas då som en slags transportsträcka, ett område att passera för den som ska ta sig från hemmet till, säg, en middag hos vännerna.
Men nyare forskning visar att även flyktiga relationer kan vara meningsfulla. Det gäller både tillfälliga möten mellan två hundägare i en park, och det återkommande småpratet med kassörskan i mataffären, baristan på kaféet eller vår frisör. De kan rymma samma slags värme och ömsesidighet som vi förknippar med nära relationer.
Om en stad är full av välbekanta främlingar upplever vi den som varm och hemtrevlig. När vi samtalar och utbyter vänliga blickar med andra inser vi att vi hör samman och vi utvecklar en tillit till varandra. Men när dessa möten försvinner riskerar både värmen och tilliten göra samma sak.
Därför behöver vi slå vakt om den mänskliga staden. Politiker som diskuterar stadsplanering får inte bara tänka på fler bostäder, utan måste också fundera på hur man skapar rum för möten. Och vi som rör oss i staden borde prioritera butiker och restauranger där vi får ta plats som människor.
För sensmoralen i den här historien är, som Kurt Vonnegut avslutar sin intervju med, att människan är ett dansande djur. Vi är inte skapade för att vandra runt isolerade i våra bubblor, utan att röra i takt med varandra. Att småprata och ge min granne ett ögonkast eller till och med en omfamning. Men datorerna försöker hela tiden fresta oss att ge upp leken, dansen och relationerna till förmån för effektivitet och tidsmaximering.
Detta är det moderna livets största frestelse: Att vi ska effektivisera våra liv genom att skära ner på mellanmänskliga möten. Men det är en illusion, för det är de små och stora mötena som är själva livet.
Joel Halldorf är författare och professor i kyrkohistoria.