Den internationella PR-byrån Burson-Marsteller, med huvudkontor i New York, har gått igenom 505 stats- och regeringschefers, utrikesministrars och deras respektive administrationers Twitterkonton. Den som trodde att Twitter bara fungerade som ett litet fönster mot västvärlden får alltså tänka om – eller lägga till några namn på sin lista.
Sveriges utrikesminister Carl Bildt (M) har gjort sig känd som en ivrig twittrare. Enligt Burson-Marstellers undersökning, ”Twiplomacy”, är Bildt den ledande politiker som har flest kontakter via Twitter med andra i liknande position. Vill man få retweets (svar) av en toppolitiker är Bildt också ett relativt säkert kort, som nummer tre av dem som oftast svarar.
På några få år har Twitter erövrat världen och förminskat den till en officiell skådeplats där stor som liten får ta lika stor plats. 140 tecken närmare bestämt. På det sättet har dessa små meddelanden, som med fördel läses i mobiltelefonen, rivit murar och hierarkier likt ingen annan revolution. Till skillnad från Facebook, där man kan skapa stängda konton och grupper, är Twitter ett helt öppet forum. Den som twittrar kan varken välja eller utesluta vem som ska läsa inläggen.
Twitter har blivit ett utmärkt sätt för politiker att nå ut till en mycket bredare publik än tidigare. Instrumentet ställer krav på att hålla sig kort, en uppgift som mången politiker säkert tampas med men som uppskattas av följarna. Baksidan med snuttifieringen är förstås att vissa uttalanden kräver bakgrundsfakta och ytterligare information för att bli begripliga, och det är lätt att saker och ting tas ur sina sammanhang. Länkar och efterföljande tweets löser dock en del av problemet.
En annan baksida med det snabba och kortfattade Twitterflödet är tummandet på seriositeten. Om vi håller oss till politikers twittrande så är frågan om användandet inte ibland går över gränsen för vad som blir för privat, vilket kan påverka ett förtroende. Därtill kan ett energiskt twittrande leda till förhastade slutsatser och uttalanden. Å andra sidan är omdöme och en viss avhållsamhet inte alltför höga krav att ställa på en politiker.
På det hela taget är Twitter en välkommen och växande revolution för informationsspridning. Den borde bli än mer omfattande. En snabb överblick i länet skvallrar om att långt ifrån alla östgötar med heltidsarvoderade politiska uppdrag har ett Twitterkonto. Inom en inte alltför lång framtid kan det komma att uppfattas som tjänstefel.
Maria Björk Hummelgren